hemlig fruktan för fröken Amalia blandade sig häri våga vi icke afgöra.
Förr än han väntade vek emedlertid skjutsgossen af inåt alléen som förde ned till Amtmansgården. I det djupa mörkret kunde Georg ännu dock skönja konturerna af en stor oregelbunden byggning. Efter en af skjutsgossen besvarad fråga, som ljöd från en dörr eller ett fönster, blef det rörelse i huset. Ljus försvunno och visade sig igen, än i ett än i ett annat fönster, och Georg, som stigit in i förstugan, hörde dörrar slås igen, samt ljud såsom af flyende fotsteg. Då ingen menniska visade sig, vågade han sig innanför ännu en dörr, som stod på glänt, och han befann sig då i ett rum, som såg ut att vara familjens hvardagssalong. På bordet låg en kullslagen sykorg och på golfvet en stickning, hvilken en halfvuxen kattunge som bäst höll på att bearbeta; ett ljus stod ännu på bordet, ett annat, qvarstäldt på en byrå, fläktade otrefligt för draget från den öppna dörren. Men nu kom Amtmannen in, en liten spenslig man omkring femtiotalet, med ett ädelt formadt ansigte, hvaröfver hvilade en egen skuggning af sjuklighet, trötthet, eller bekymmer — detta kunde vid första påseendet icke bestämmas. Det grånade håret krusade sig i tunna, prydliga lockar. På ett språk, hvari det danska tonfallet var omisskänneligt, bjöd han Georg vara välkommen och ursäktade sina damers frånvaro med husliga sysslor; hoppades dock vid qvällsbordet — — o. s. v. Han lutade sig derpå ner och efter att med mycket saktmod hafva
