lek- och tummelplats! Nej, lekt och tumlat har jag inte, men jag har arbetat, grubblat, drömt dernere, och gråtit.
Till, till Tara
I morgon ska’ vi fara
Högt upp i djupa dala. —
Som en fjerran dröm föresväfvar mig mitt allra första besök dernere. Det var en sommareftermiddag; jag var som litet barn ute för att spatsera med barnflickan. Ehuru det var henne förbjudet hade hon tagit mig med ner till qvarnen. Medan hon fördjupade sig i glam med mjölnaren, hade jag smugit mig ifrån henne och funnit vägen in i fjällpasset. Utsigten stängdes snart; trakten var då alldeles ovägad och igenväxt och jag såg mig plötsligt ensam mellan de höga fjällväggarna. De gamla amsagorna hade redan väckt en äfventyrlig, dunkel föreställning hos mig om en natur som var olik trädgårdens, och jag hade alltid tänkt mig den bortom elfven i de mörka skogarna, som jag kunde se ifrån fönstren. Nu var jag der, der måste de välsignade nejder vara, om hvilka det står i visan:
»Der är så godt att geta —
Der faller ingen väta.;
Der sjunger Sulua
Högt upp i furua — —».
Mitt hjerta klappade väl, men oemotståndligt dref det mig framåt. Jag kilade mellan buskarna längs ån, vadade genom skogar af ormbunkar och högt gräs. Jag tyckte att jag gick så långt, så
