72
långt. Så kom jag till spången öfver ån. En halfrutten mossbeväxt trästam, kanske nerblåst någon gång — kanske ditlagd af menniskor, bildade denna högst bräckliga bro. Jag kraflade emellertid frimodigt öfver den, och stod på platsen framför grottan, hvilken bildar liksom en liten afstängd verld för sig. All fruktan var glömd vid de herrligheter som här utbredde sig för mig. Här under de skyddande klippväggarna mognade smultronen i ostörd yppighet. Hvarje remna var fullhängd af brokiga blommor, jag sprang från den ena till den andra och visste icke hvad jag först skulle gripa till. Jag spejade länge försigtigt inåt öppningen, som var halft skyld af blommande nyponbuskar. Den tiden hade jag blott ett ord för allt skadligt eller farligt i hela djurverlden .... Ja, jag kunde tryggt gå in, der fanns inga björnar. Men tre steg ifrån mig, midt på hålans botten, låg i sanden ett skönt, glänsande svart band, det måste bli mitt! Till min outsägliga förundran var det icke mera der då jag kom. Jag letade i remnan ganska bedröfvad — jag ryser vid att säga det. Det svarta bandet var och förblef borta. Var det en snok? Jag har sedan aldrig sett någon der.
Det understa hvalfvet var halft uppfyldt med småstenar och grus; det tröstade mig snart. Deribland funnos stenar så märkvärdigt sköna. De voro hvita som marmor och nästan runda; det var också några som glittrade. Jag sökte och sökte, jag måste hafva med mig en åt hvar derhemma:
