mig. Länge efteråt hoppade och fladdrade den qvicka melodien för mitt öra. Jag dansade ensam i skogen och nere på vallen, tills jag med klappande hjerta tumlade ner i gräset. Men den omedvetna, naiva glädjen är nu försvunnen och med den trolleriet.
I tant Charlottes hus hade jag oftare anledning att dansa. Jag gladde mig alltid ofantligt deråt. En gång då jag kom hem från en bal frågade tant med hvem jag hade dansat, och jag svarade att jag inte visste det, emedan jag haft så roligt att jag inte lagt märke dertill. Detta väckte löje, och de brydde mig tills jag slutligen blef förtviflad; jag försäkrade att det var mitt allvar att alla de herrar jag dansade med liknade hvarandra, och de frågade också gerna om ett och detsamma, nemligen hvad jag tyckte om Köpenhamn, samt huru länge jag hade varit der.
Men nu beslöt jag att gifva mera akt härpå. Från detta ögonblick förlorade sig min glädje allt mer och mer. Jag upptäckte att det var en stor skilnad på dessa herrar, och att jag inte alltid skulle hafva valt dem sjelf. Jag sade då till tant att jag beslutat hädanefter endast dansa med dem jag fann hyggliga. Då hon märkte att det var mitt allvar, föreställde hon mig att detta alldeles inte gick an, att man måste dansa med den som tillbjöd sig, ja, att en ung flicka icke ens kunde våga ett afslag för att sedan sitta öfver, och kusin Laura upplyste mig om det farliga häri med en hop förskräckliga exempel. Kort derefter blefvo vi bjudna på bal.
