84
honom. Det är dessutom mera passande att jag går upp till honom.
— Far är inte riktigt rask heller, sade Amalia.
— Han är verkligen förskräckligt dålig, tillade frun med betänklig mine.
— Förskräckligt dålig och ändå öfverhopad af göromål! Det är ju en stor himmelsskriande synd. — Men huru kan fru Ramm, som är ömheten sjelf, tillåta slikt? Nej, det får inte ske, dertill är han alltför dyrbar för oss alla; vill ingen annan tala förnuft med honom så vill jag det — — jag skall genast — —
Fru Ramm förstod rätt väl den råa ironi, som låg dold i dessa ord. Hon ämnade just genom en förevändning afvärja den visit som ämnades hennes man, och som hon visste endast hade »penninglån» till syftemål, då en händelse i detsamma gaf hans tankar en vändning, som blef henne ännu mindre behaglig.
Kræsus, det stackars utsvultna kräket, hade vädrat upp korgen under bordet och började anställa undersökningar på ett sätt som strax ledde Brandts uppmärksamhet dit. Korgen var, innan frun kunde förekomma det, redan upptäckt. Hunden drog fram den så att glas och buteljer klingade.
— Hoho, was ist das! Buteljer, mat och sötsaker! hvart skall det hän? och nu ser jag först att fröken Amalia har en så kurjös habit på. Ni ser ju ut som fröken Genoveva, då hon skulle på falkjagt! — — tre — fyra — sade han och höll buteljerna mot dagen — jag tror min salighet att
