98
och mjukt, att det äfven oordnadt var en prydnad. Hon bar det i många flätor, emedan det var för tungt att tvingas in i en enda. De långa lockarna framtill berörde hennes hals och axlar. Hon hade denna blomstrande färg som vanligen följer en rik hårväxt. Denna färg var dock lika rörlig som hennes ögons uttryck och skiftning, hvilken sednare af några påstods gå i brunt, af andra i blått. Vi vilja i all hemlighet anförtro läsaren att de voro blå, men hade ett brunett uttryck. Mun och näsa voro oklanderliga för att hafva tillkommit här på vår antiklassiska mark, men vid beskådandet af detta utseende tänkte dock ingen på att de kunde hafva varit vackrare. Här passade verkligen skaldens ord:
»Wer känn wissen, wo der Mund aufhört und das Lächeln beginnt?» —
Sophies gestalt hade denna formernas vekhet och smidighet, som antyder att de aldrig skola öfvergå till klumpighet: lång hals, sluttande skuldror och fina lemmar. I sina rörelser var hon lätt och pilsnabb som ett villebråd. Efterhand bemödade hon sig visst att inlägga större ro i dessa, och det kostade icke liten möda att vänja sig gå i stället för att springa, en lust som hängde i från barnaåren, då hon dref omkring i det fria. När man såg denna raska sväfvande gång, kom man att tänka på sädesärlan som nödtvunget följer jorden i det hon bereder sig till att flyga.
Georg kände att den gåtfullhet som omhöljt Sophie nu just stod färdig att upplösas, samt att
