hennes egentliga väsen var i begrepp att utveckla sig såsom fjäriln ur puppan. Detta vållade honom en besynnerlig ångest. Nu kunde det icke undgås längre. Den halft drömda bilden måste förverkligas — eller förstöras. Han kunde icke taga ögonen ifrån henne, men han kände nästan en oro hvar gång hon öppnade munnen för att säga något. Till all lycka var Sophie temligen tyst.
— Hvarföre skulle hon vara annorlunda än andra? sade han till sig sjelf, medan han uppifrån backen följde hvar och en af Sophies rörelser med ögonen. Har jag icke förr låtit mig bedragas? Hvarföre skulle hon undgå denna osannhet, som kanske är qvinnornas naturliga vapen emot verlden? Denna osannhet, denna skicklighet i förställningskonsten, födes den med dem? Är den kanske redan i vaggan påtryckt deras själar såsom ett osynligt slafmärke? Huru skulle detta stackars försummade barn hafva undgått den? ... Kanske dock just derföre att hon är försummad. Kunde de blott växa upp vildt som hagtornen, kunde man noggrannt hålla dem från lifvet denna afskyvärda förkonstling, som de kalla uppfostran, — Sophie är naiv och hon har lefvat mycket allena, — O, jag vill vara mild mot henne, stödja henne om jag kan .... hon är dock herrlig! .... nej, nej — just emot henne vill jag vara sträng, utan barmhertighet! .... Om också hon ödslade bort det i en omogen känsla.... bönhör ingen, ingen Sophie, förrän du älskar sjelf .... och gifver du rum för denna känsla så neka icke, göm det icke, ljug icke .... O, kunde hon
