besök för att till maharajan överlämna Storkorset av Indiens Stjärna — alltigenom bestående av diamanter och band och emalj; och vid samma högtidliga tillfälle, under det salutkanonerna dånade, gjordes Purun Dass till Kommendör av Indiska Kejsarorden, så att hädanefter på hans visitkort stod K. C. I. E. (Knight Commander of the Order of the Indian Empire).
Samma afton vid middagen i det väldiga vicekungliga tältet reste han sig med kraschan och ordenskedja på bröstet och svarade på skålen för sin herre med ett tal, som få engelsmän skulle ha kunnat överträffa.
Nästa månad, när staden hade återvänt till sitt solstekta lugn, gjorde han någonting, som en engelsman aldrig skulle ha drömt om att göra, han dog, blev åtminstone död för denna världens angelägenheter. Den juvelprydda kommendörskraschanen återvände till indiska regeringen, en ny statsminister utnämndes för att övertaga regeringsbördan, och ett väldigt intrigspel för att nå höga befattningar började bland alla statens underordnade ämbetsmän. Prästerna visste vad som hade hänt, och folket gissade det, men Indien är den enda plats i världen, där en man kan göra vad han behagar, utan att någon frågar varför; och det förhållandet, att Dewan Sir Purun Dass, K. C. I. E., hade avstått från ställning, palats och makt och gripit till tiggarskålen och en Sunnyasis eller helig mans ockergula dräkt, ansågs ej som någonting så utomordentligt. Han hade, som Gamla Lagen ålägger, under tjugu, år varit ung, tjugu år krigare — ehuru han i hela sitt liv aldrig hade burit vapen — och tjugu år familjefar. Han hade efter bästa förstånd använt sin rikedom och sin makt; han hade mottagit ärebetygelser, när de kommo i hans väg; han hade sett människor och städer när och fjärran, och människor och städer hade stått upp och hyllat honom. Nu lät han allt detta gå, liksom en man låter den kappa falla; som han inte längre behöver.
Bakom honom, där han vandrade ut genom stadsportarna, med en antilophud och en stav med mässingskrycka under armen och en tiggarskål av polerat, brunt kokosskal i handen, barfotad, ensam, med ögonen riktade mot marken — bakom honom sköt man salutskott från bastionerna till
