hundrafotstallar. Purun Bhagat såg en örn segla fram över den ofantliga dälden, men den stora fågeln krympte ihop till en prick, innan han var halvvägs över. Några strimmor av strömoln svävade upp och nedför dalen, fastnade på ett klippsprång eller höjde sig och dogo bort, när de kommo i jämnhöjd med passets topp. Och Purun Bhagat sade: »Här skall jag finna frid.»
Nu betyda några hundra fot upp eller ned ingenting för en bergsbo, och så snart byfolket såg röken från den öfvergivna helgedomen, klättrade byprästen uppför bergväggens avsatser för att hälsa främlingen välkommen.
När han mötte Purun Bhagats ögon — ögonen hos en man, som varit van att blicka över tusenden — bugade han sig till jorden, tog utan att säga ett ord tiggarskålen och återvände till byn, där han sade:
»Äntligen ha vi då fått en helig man. Aldrig har jag skådat hans like. Han är från slätterna — men ljus till färgen — en braminernas bramin.»
Då sade byns alla husmödrar:
»Tror du, att han kommer att stanna hos oss?»
Och envar av dem gjorde sitt bästa att anrätta den mest smakliga maträtt åt Bhagat. Bergföda är mycket enkel; men med bovete och majs och ris och rödpeppar och litet fisk från älven i den lilla dalen, honung från de skorstenspipor liknande bikuporna, som äro byggda i stenväggarna, torkade aprikoser, gul ingefära och vild ingefära och mjölkkakor kan en from kvinna tillreda goda saker; och det var en full skål, som prästen bar tillbaka till Bhagat. Skulle han komma att stanna? frågade prästen. Önskade han en chela — en lärjunge — för att tigga åt honom? Hade han någon filt mot kölden? Smakade maten bra?
Purun Bhagat åt och tackade givaren. Han ämnade stanna. Det var allt vad han ville veta, sade prästen. Om tiggarskålen ställdes utanför helgedomen i den grop, som bildades af de där två snodda rötterna, skulle Bhagat dagligen erhålla föda; ty byn kände sig hedrad av att en sådan man — han såg blygsamt upp i Bhagats ansikte — ville stanna hos dem.
Den dagen såg slutet på Purun Bhagats vandringar. Han hade kommit till den för honom bestämda platsen — tystnad och vidder. Från den stunden stannade tiden, och där han satt i helgedomens öppning, kunde han icke säga, om han var levande eller död, en människa med herravälde över sina lemmar eller en del av bergen och molnen och de växlande regnskurarna och solljuset. Han brukade sakta för sig själv upprepa hundra och åter hundra gånger ett namn, till dess han vid varje upprepande tycktes mer och mer förflyttas utom sin kropp och sväva upp mot portarna till någon utomordentlig upptäckt; men just som porten höll på att öppnas, drog hans kropp honom tillbaka igen, och med sorg kände han sig åter inneslutas i Purun Bhagats kött och ben.
Varje morgon sattes den fyllda tiggarskålen tyst i klykan mellan trädrötterna utanför helgedomen. Ibland kom prästen med den, ibland en gårdfarihandlare från Ladakhi, som hade tagit in i byn och mån om förtjänsten strävade sig uppför stigen; men oftare var det den kvinna, som hade tillrett maten på aftonen, och knappast hörbart viskade hon: »Tala för mig inför gudarna, Bhagat! Tala för den och den, för hustrun till den och den!» Då och då kunde något modigt barn få den äran att bära skålen, och Purun Bhagat hörde då pojken sätta ned skålen och springa sin väg så snabbt som hans små ben kunde bära honom; men Bhagat gick själv aldrig ned till byn. Den låg utbredd som en karta under hans fötter. Han kunde se de aftonsamkväm, som höllos på de runda tröskgolven av sten, därför att detta var den enda plana ytan; kunde se den obeskrivligt vackra grönskan hos det unga riset, de indigoblå skiftningarna hos majsen, de båsliknande små inhägnade jordlapparna med bovete samt, när tiden var inne, amarantens röda blommor, vilkas fina frön, som varken äro korn eller skida, giva en föda, som lagligen kan ätas av hinduerna även i fastan.
Vid årsskiftet liknade hyddornas tak små fyrkanter av renaste guld, ty det var på taken de bredde ut sina majskolvar till torkning. Biskattning och skörd, rissådd och tröskning försiggingo under hans ögon, liksom utbroderade därnere på de brokiga fälten, och han tänkte på dem alla och undrade vad slutet sent omsider skulle bli.
Även i det befolkade Indien kan icke en människa sitta stilla en dag, utan att vilda varelser springa över henne
