och platsen mellan trädstammarna, där tiggarskålen stod dag efter dag, sjönk och formades ut till ett hål nästan lika slätt som den bruna skålen själf, och varje djur visste precis sin plats vid elden. Fälten ändrade färg med årstiderna; tröskplatserna fylldes och tömdes och fylldes på nytt och åter på nytt; och åter och åter, när vintern kom, hoppade langurerna bland de med snöflingornas dun klädda grenarna, till dess apmödrarna på våren förde sina halvblinda små ungar upp från de varmare dalarna. I byn ägde få förändringar rum. Prästen åldrades, och många av de små barnen, som hade brukat komma med tiggarskålen, skickade nu sina egna barn; och om ni hade frågat byfolket, hur länge den helige mannen hade bott däruppe i Kalis helgedom vid passets mynning, skulle de ha svarat: Alltid!»
Så kommo häftigare sommarregn, än man hade sett i fjällbygderna på många år. I fulla tre månader var dalen höljd i moln och drypande dimma — ständiga, envisa skyfall, avbrutna då och då af åskknall på åskknall. Kalis helgedom stod för det mesta över molnen, och under en hel månad kunde inte Bhagat se en skymt av byn. Den var begraven under ett vitt tak av moln, som svängde och skiftade och rullade ihop och svällde ut men aldrig bröto sig ut ur sina stängsel — dalens strömmande sidor.
Under hela denna tid hörde han intet annat än ljudet av miljoner små vattenrännilar, ovanför från träden och under sig utefter marken, silande sig genom tallbarren, drypande från de i smutsen släpande ormbunkarnas blad och forsande i nyskurna gyttjekanaler utför stupen. Så bröt solen genom molnen och drev fram den härliga doften från deodarer och rododendrer och den långt bortifrån kommande rena lukten, som fjällfolket kallar »snölukten». Det varma solskenet varade en vecka, och så samlade sig regnet åter till ett sista skyfall, och vattnet strömmade ned i stora flak, som flådde skinnet av marken och sprutade upp igen som gyttja. Purun Bhagat hopade den natten högt med bränsle på sin eld, ty han var viss om att hans bröder skulle behöva värme; men icke ett enda djur kom till helgedomen, huru han än ropade och ropade, till dess han slumrade in, undrande vad som kunde ha hänt i skogarna.
Det var mitt i den svartaste natten, under det regnet trummade som tusentals trummor, som han väcktes av att någon ryckte i hans filt, och då han sträckte ut handen, kände han en langurs lilla hand. »Det är bättre här än i träden», sade han sömnigt och vecklade ut en flik av filten; »tag den här och värm dig.» Apan tog hans hand och drog hårt. »Är det då mat du vill ha?» sade Purun Bhagat. »Vänta litet, så skall jag göra i ordning en smula åt dig.» Då han lade sig på knä för att kasta bränsle på elden, sprang languren gnällande till helgedomens dörr och tillbaka igen och ryckte mannen i benen.
»Vad står på? Varför är du så orolig, Broder?» sade Purun Bhagat, ty langurens ögon voro fulla av saker han icke kunde berätta. »Såvida inte en av de dina råkat i en fälla — och vem sätter väl ut fällor här? — vill jag inte ut i det här vädret. Se där, Broder, även barasingan kommer för att söka skydd.»
Hjortens horn smällde, då han gled in i helgedomen, smällde mot Kalis grinande bildstod. Han sänkte hornen i riktning mot Purun Bhagat och stampade ängsligt, i det han fnyste genom sina halvslutna näsborrar.
»Jaså, jaså!» sade Bhagat i likgiltig ton. » Är detta betalningen för natthärbärget?»
Men hjorten drev honom mot dörren, och när han det gjort, hörde Burun Bhagat dånet från någonting, som öppnade sig med en suck, och såg två av golvets stenhällar glida från varandra, medan den klibbiga jorden under dem smackade med läpparna.
»Nu förstår jag», sade Purun. »Intet klander drabbar mina bröder för att de inte velat sitta vid elden i natt. Fjället håller på att ramla. Och likväl — varför skulle jag gå min väg?» — Hans blick föll på den tomma tiggarskålen och hans ansiktsuttryck förändrades. — »De ha givit mig god föda varje dag från... från det jag kom hit, och om jag inte handlar snabbt, skall det i morgon inte finnas en människa kvar i dalen. Sannerligen, jag måste gå och varna dem därnere. Tillbaka, Broder! Låt mig komma fram till elden.»
Barasingan vek ovilligt tillbaka, när Purun Bhagat stack en fackla djupt i elden och vred om den, till dess den riktigt fattat eld.
