dem, kom Mang Läderlapp kraxande och hängde sig fast ovanför mig. Och så sade Mang: 'Människoflockens by, där man drivit bort Människoungen, surrar som ett getingbo'.»
»Det var en väldig sten jag kastade», sade småskrattande Mowgli, som ofta hade roat sig med att slunga mogna meloner i getingbon och därpå rusat till närmaste damm, innan getingarna hunnit upp honom.
»Jag frågade Mang, vad han hade sett», återtog Akela. »Han sade, att Röda Blomman blommade vid byns port och männen sutto omkring den med bössor. Nu vet jag på goda skäl» — Akela sneglade därvid på några gamla ärr på länd och sidor — »att människorna inte bära bössor för ro skull. Och i själva verket, Lille Bror, följer en man med bössa våra spår — om han inte redan är här.»
»Men varför skulle han det? Människorna ha kastat ut mig. Vad mera kunna de önska?» sade Mowgli förbittrad.
»Du är en människa, Lille Bror», svarade Akela. »Det är inte vi, de Frie Jägarne, som skola säga dig, vad dina bröder göra eller varför.»
Han hade knappast tid att rycka åt sig sin tass, förrän slidkniven trängde djupt ned i marken. Mowgli högg snabbare än ett vanligt människoöga kunde följa, men Akela var en varg; och till och med en hund, som dock står långt efter den vilda vargen, hans stamfar, kan bli väckt ur djup sömn av ett vagnshjul, som snuddar vid hans bakdel, och ändå hinna springa undan oskadd, innan hjulet går över honom.
»En annan gång», sade Mowgli lugnt, i det han stack kniven i skidan, »är du så god och nämner Människoflocken och Mogwli i två andedrag — inte i ett.»
»Puuh! Det är en vass tand, den där», sade Akela nosande i skåran, som kniven hade gjort i marken, »men vistelsen i människoflocken har förslöat ditt öga, Lille Bror. Jag hade hunnit döda en bock medan du högg.»
Bagheera sprang upp, kastade upp huvudet så högt han kunde, vädrade och styvnade till i varje kroppens båglinje. Gråbror följde raskt hans exempel, hållande sig något till vänster om honom för att fånga vinden, som blåste från höger, medan Akela rusade femtio meter upp mot vinden
