Vildsvinen — som naturligtvis gärna skulle gå till världens ända, om god mat utlovades — satte sig först i rörelse i stora sällskap, som masade sig över klipporna, och hjortarna följde, med de små vilda rävarna, som leva på döda och döende bland hjordarna; och de grovaxlade nilgauerna följde jämsides med hjortarna, och vildbufflarna från träsken kommo efter nilgauerna. Den minsta småsak skulle ha ändrat riktningen för dessa kringspridda, splittrade hopar, som betade och spatserade och spatserade och drucko och betade igen; men så snart det var något som oroade dem, kom genast någon och lugnade dem. Ena gången kunde det vara Sahi Piggsvin, som kom späckad med nyheter om utmärkt föda ett litet stycke längre fram; en annan gång kunde Mang Läderlapp muntert ropa och flaxa utför en glänta för att visa, att den var alldeles tom; eller var det Baloo, som med munnen full av rötter luffade utefter ett avvikande led och halvt på allvar, halvt på lek knuffade dem tillbaka på rätta vägen. Ganska många djur bröto sig ut och sprungo sin väg eller förlorade intresset, men många, många fortforo att gå framåt. Vid slutet av ytterligare tio dagar eller så omkring stod saken på följande sätt: Hjortarna och svinen och nilgauerna trampade runt och runt i en cirkel på åtta till tio mils radie, under det att köttätarna hade sina skärmytslingar runt cirkelkanten. Och medelpunkten av denna cirkel var byn, och runt omkring byn lågo de nästan mogna sädesåkrarna, och på sädesåkrarna sutto män på någonting de kallade machaner — ställningar liknande duvslag, gjorda av störar på toppen av fyra pålar — för att skrämma bort fåglar och andra tjuvar. Nu behövde ej längre hjortarna lock eller pock. Köttätarna voro tätt bakom dem och drevo dem framåt och inåt.
Det var en mörk natt, när Hathi och hans tre söner smögo ned från djungeln och med sina snablar bröto av stolparna under machanerna, och de föllo som knäckta odörtstjälkar i blomningstiden, och männen, som tumlade ned från dem, hörde elefanternas djupa strupljud i sina öron. Så bröt förtruppen av hjortarnas förskräckta härar in och svämmade ut över byns betesmarker och plöjda fält; de skarpklövade, bökande vildsvinen kommo med dem, och vad hjortarna lämnade, förstördes av svinen; då och då kom ett varganfall och satte skräck i hjordarna, och då rusade de ursinnigt fram och tillbaka, trampande ned det unga kornet och tillplattande vattningskanalernas bankar. Innan daggryningen bröt in, gav cirkelns yttersida på en punkt vika för påtryckningen. Köttätarna hade dragit sig tillbaka och lämnat en öppen väg åt södern, och flock efter flock av hjortar flydde längs den. Andra, som voro djärvare, gömde sig i busksnåren för att nästa natt avsluta kalaset.
Men verket var faktiskt fullbordat. När byfolket på morgonen tittade ut, sågo de, att deras skörd var förlorad. Detta betydde döden för dem, om de inte gåve sig i väg, ty de levde år ut och år in lika nära svältgränsen som djungeln var nära dem. När bufflarna skickades ut på bete, funno de hungriga djuren, att hjortarna hade gjort rent hus på betesmarkerna, och så vandrade de in i djungeln och drevo bort med sina vilda kamrater; och när skymningen föll på, lågo de tre eller fyra ponnyer, som tillhörde byn, i sina spiltor med krossade huvuden. Det var endast Bagheera, som hade kunnat utdela sådana slag, och endast Bagheera kunde komma på den tanken att liksom på hån släpa ut det sista kadavret på öppna gatan.
Byfolket vågade ej göra upp eld på fältet den natten, alltså gingo Hathi och hans tre söner och gjorde en efterskörd bland det, som hade lämnats kvar; och där Hathi gör efterskörden, lönar det sig inte för någon att komma sedan. Människorna beslöto att draga sig fram på sitt samlade utsädesförråd, tills regnen hade fallit, och att sedan arbeta som tjänare åt andra, till dess de hade hunnit taga igen årets förlust; men just som spannmålshandlaren satt och grubblade över sina välfyllda sädeslårar och vilket försäljningspris han borde sätta på varan, kom Hathi och petade med sina skarpa betar bort hörnet till hans lerhus och krossade de väldiga, med kospillning tätade videlårarna, där den dyrbara varan låg.
När denna sista förlust upptäcktes, blev det braminens tur att tala. Han hade bett till sina egna gudar, utan att få svar. Kanske, sade han, förhöll det sig så, att byn
