trapporna från den nya bron äro grymt besvärliga att klättra i, både för gammalt folk och unga barn. De gamla, det är sant, äro ju inte mycket värda, men jag är ledsen — ja, verkligt ledsen — vad de små feta barnen beträffar. Nå, jag tänker, att när snart nog bron inte längre äger nyhetens behag, få vi nog se mitt folks nakna bruna ben plaska genom vadet liksom förut. Då skall den gamla krokodilen åter bli ärad.»
»Men jag såg alldeles säkert kransar av ringblommor flyta bort från kanten av Trapporna senast i middags», sade Adjutanten.
Ringblomkransar äro över hela Indien ett tecken på vördnad.
»Misstag — misstag! Det var karamellförsäljarens hustru. Hennes synförmåga blir för varje år allt klenare och hon kan inte skilja en stock från mig — Krokodilen av Trapporna! Jag märkte misstaget, när hon kastade blomkransen, ty jag låg då vid själva foten av Trapporna, och hade hon tagit ett steg till, skulle jag ha visat henne den lilla skillnaden. Men hon menade väl, och man måste fästa avseende vid offrets goda mening.»
»Vad gagn har man väl av ringblomkransar, när man ligger på sophögen?» sade schakalen, som jagade loppor, men samtidigt höll ett vaksamt öga på de Fattiges Beskyddare.
»Sant nog, men ännu har man inte börjat samla på den sophögen, som skall bära mig. Fem gånger har jag sett floden sjunka tillbaka och skapa nytt land vid foten av gatan. Fem gånger har jag sett byn byggas upp på nytt på sandbankarna, och jag skall se den byggas fem gånger ännu. Jag är inte någon trolös, fiskjagande snabelkrokodil, jag, som håller till vid Kasi i dag, vid Prayag i morgon, som ordspråket säger, utan en trogen och uthållig väktare vid vadet. Det är inte för ingenting, barn, som byn bär mitt namn, och 'trogen vakt får sin lön', som ordspråket säger.»
»Jag har vaktat länge — mycket länge — nära nog hela mitt liv, och min belöning har blivit hugg och bett sade schakalen.
»Ha ha ha!» gapskrattade Adjutanten.
