sårad av en kvinna. Det är tillräckligt, och jag skall, utan att fråga efter bevis, berätta historien för alla mina barn.»
»För mycken hövlighet är stundom inte bättre än för mycken ohövlighet, ty som ordspråket säger, man kan proppa ihjäl en gäst med ostvassla. Jag önskar inte, att något av dina barn skall få veta, att Krokodilen av Krokodil-Trapporna erhållit sitt enda sår av en kvinna. De få nog mycket annat att tänka på, om de få sin föda på ett lika uselt sätt som deras fader.»
»Det är glömt för länge sedan! Det har aldrig blivit sagt! Det har aldrig funnits någon vit kvinna! Det har aldrig funnits någon båt! Alls ingenting har hänt.»
»I sanning, många, många saker hände», sade krokodilen, som blivit lurad även på sitt andra försök att stuka till sin vän. (Ingen hyste emellertid groll. Äta och ätas var ärlig lag utefter floden, och schakalen fick alltid sin del av rovet, när krokodilen hade slutat ett mål). »Jag lämnade den där båten och gick uppför floden, och när jag kommit till Arrah och dödvattnet där bakom, var det inga flera döda engelsmän. Floden var tom en stund. Så kommo några döda i röda kläder, inte engelsmän, utan allesammans av samma slag — hinduer och purbeeer — sedan fem till sex i bredd, och slutligen, från Arrah till norr om Agra, var det som om hela byar vandrat ut i vattnet. De kommo fram ur små åar, en efter en, liksom stockarna komma flytande under regntiden. När floden steg, stego även de i sällskap från grunden, på vilka de hade stannat; och den fallande floden släpade dem med sig vid det långa håret över fälten och genom djungeln. Under hela natten på färden norrut hörde jag bössorna, och på dagen hörde jag skodda människofötter, som gingo över vadställena, och det ljud, som tunga vagnshjul framkalla, när de på gå sanden under vattnet. Och varje våg förde flera döda med sig. Slutligen blev till och med jag rädd och sade: 'Om detta händer människor, hur skall då Krokodilen av Krokodil-Trapporna undkomma?' Där funnos båtar också, som kommo bakom mig, utan segel, oupphörligt brinnande liksom bomullsbåtar ibland brinna, men utan att sjunka.»
»Åh!» sade Adjutanten. »Det var sådana båtar, som komma till Kalkutta i söder. De äro höga och svarta, de virvla upp vattnet bakom sig med en svans, och de...»
»Äro tre gånger så stora som min by. Mina båtar voro låga och vita; de virvlade upp vattnet på vardera sidan och voro inte större än en sanningstalande persons båtar böra vara. De riktigt skrämde mig, och jag lämnade vattnet och begav mig gående tillbaka till denna min flod, gömde mig undan på dagen och vandrade på natten, när jag inte kunde få fatt i några små floder att färdas uti. Jag kom till min by igen, men jag hade inte hopp om att få återse någon av mitt folk där. De funnos dock kvar och höllo på att plöja och så och skörda och gingo fram och tillbaka på sina fält lika lugnt som deras egen boskap.»
»Var det fortfarande gott om föda i floden?» sade schakalen.
»Mer än jag önskade. Till och med jag — och jag äter inte gyttja — till och med jag blev trött på kosten och, efter vad jag vill minnas, litet rädd för denna ständiga ström av tysta. Jag hörde mitt folk säga i min by, att alla engelsmän voro döda; men de som kommo, med ansiktet nedåt, flytande med strömmen, voro icke engelsmän, och det såg också mitt folk. Då sade mitt folk, att det var bäst att inte säga någonting alls, utan bara betala skatterna och plöja landet. Efter en lång tid blev floden renare, och de som kommo ned, hade blivit dränkta av översvämningarna, såsom jag tydligt kunde se; och fastän det inte var så lätt längre att få föda, var jag hjärtans glad. Ett litet rov då och då är inte så illa — men till och med en krokodil kan ibland få för mycket, som ordspråket säger.»
»Underbart! I sanning underbart!» sade schakalen. »Jag har blivit fet bara genom att höra talas om så mycket god mat. Och efteråt, vad hände då, om jag vågar fråga, o, du de Fattiges Beskyddare?»
»Jag gav mig själv det löftet — och vid Gungas Högra och Vänstra, jag smällde ihop käkarna vid den eden! — att jag aldrig mera i mitt liv skulle ge mig ut på vandring. Så levde jag vid Trapporna i närheten av mitt eget folk, och jag vakade över dem år efter år, och de älskade mig så mycket, att de kastade ringblomkransar på mitt huvud, när de sågo det lyftas. Ja, och mitt Öde har varit mycket
