överkäken. De lågo svarta och förtvinade mot gommen. Vita Kobran hade överlevat sitt gift, som en orm gör.
»Thuu» (Du är som en multnad trädstubbe), sade Mowgli, och i det han gav Kaa en vink att draga sig undan, drog han ankusen ur såret och återgav Vita Kobran friheten.
»Konungens skatt behöver en ny vaktare», sade han med djupt allvar. »Thuu, du har skött din sak illa. Spring nu och lek, Thuu!»
»Jag blyges. Döda mig!» väste Vita Kobran.
»Här har redan talats för mycket om att döda. Vi ämna gå nu. Jag tar med mig den taggspetsiga tingesten, Thuu, ty jag har tävlat om den och besegrat dig.»
»Se då till, att tingesten inte dödar dig till slut. Det är Döden! Kom ihåg, det är döden! Det finnes i den där mera än som behöves för att döda människorna i hela min stad. Du kommer ej länge att bära den, Djungel-Människa, ej heller han, som tager den ifrån dig. De skola döda och döda och döda för dess skull. Min kraft är förtorkad, men ankusen skall fullfölja mitt verk. Det är döden! Det är döden! Det är döden!»
Mowgli kröp ut genom hålet igen, och det sista han såg, var Vita Kobran, som ursinnigt högg med sina ofarliga gifttänder efter de på marken liggande gudarnas slöa guldansikten, under det han väste: »Det är döden!»
De voro glada att ännu en gång få komma upp i dagsljuset, och när de åter voro i sin egen djungel och Mowgli lät ankusen glittra i morgonljuset, var han nästan lika belåten, som om han hade funnit en knippa för honom nya blommor att sticka i håret.
»Den här glänser ännu mera än Bagheeras ögon», sade han förtjust, i det han lät rubinen snurra. »Jag skall visa den för honom. Men vad kunde Thuu mena med sitt tal om döden?»
»Det kan jag inte säga. Jag är ledsen ända ut i stjärtspetsen över att du inte lät honom smaka din kniv. Det kommer alltid något ont från Kalla Hålorna — över marken och under den. Men nu är jag hungrig. Jagar du med mig denna morgon?»
»Nej; Bagheera måste se den här. God jakt!»
Mowgli dansade i väg, svängande sin stora ankus, och stannade då och då för att beundra den, till dess han kom till den del av djungeln, där Bagheera mestadels brukade vistas, och fann honom drickande efter ett präktigt rov. Mowgli berättade honom alla sina äventyr från början till slut, och Bagheera vädrade allt emellanåt på ankusen. När Mowgli kom till Vita Kobrans sista ord, spann Bagheera gillande.
»Vad Vita Hatten sade, var då riktigt?» frågade Mowgli ivrigt. »Jag föddes i Konungens burar i Oodeypore, och i min mage gömmer jag nog på en annan och kännedom om människan. Många, många människor skulle döda tre gånger under en enda natt bara för den där röda skenens skull.»
»Men stenen gör den bara tyngre. Min lilla blanka kniv är bättre. Och... den röda stenen duger inte att äta. Varför skulle de då döda?»
»Mowgli, gå du och sov! Du har levat bland människor, och ändå...»
»Jag minns, jag minns! Människor döda därför, att de inte jaga — av sysslolöshet och för nöjets skull. Håll dig vaken, Bagheera! För vad ändamål har man gjort den här taggspetsiga tingesten?»
Baghera öppnade till hälften ögonen — han var mycket sömnig — och sade med en liten försmädlig blinkning:
»Den har tillverkats av människor för att stickas i huvudet på Hathis söner, så att blodet sprutar ut. Jag såg någonting liknande på gatorna i Oodeypore framför våra burar. Den här tingesten har smakat blodet från många sådana som Hathi.»
»Men varför sticker man den i elefanternas huvuden?»
»För att lära dem Människo-Lagen. Människorna sakna både tänder och klor, och därför tillverka de dylika ting — och ännu värre.»
»Alltid blod, vart jag kommer, till och med på föremål, som Människo-Flocken gjort», sade Mowgli med avsky. Han kände sig en smula trött av ankusens tyngd. »Om jag hade vetat det här, skulle jag inte tagit den. Först var det Messuas blod på läderremmarna, och nu är det Hathis. Jag vill inte ha den längre. Se här!»
