Småningom började man språka livligare vid alla dricksplatserna. Man kunde höra de bråkande, fnysande vildsvinen pocka på större utrymme; bufflarna, som bölade för sig själva, när de skuttade över sandbankarna, och hjortarna, som berättade ömkliga historier om sina långa strövtåg på ömma fötter för att söka föda. Då och då ställde de någon fråga till köttätarna på andra sidan floden; men alla nyheter voro dåliga, och den pustande, heta djungelvinden kom och gick mellan klipporna och de rasslande grenarna och strödde ut kvistar och damm på vattnet.
»Även människorna dö bredvid sina plogar» , sade en ung sambhur[1]. »Jag gick förbi tre stycken mellan solnedgången och natten. De lågo stilla och deras oxar med dem. Vi också skola ligga stilla inom kort.»
»Floden har fallit sedan förliden natt», sade Baloo. »O, Hathi, har du väl någonsin sett maken till den här torkan?»
»Det går över, det går över», sade Hathi och sprutade vatten längs rygg och sidor.
»Vi ha en här, som inte kan hålla ut länge», sade Baloo och sneglade bort mot gossen, som han älskade.
»Jag?» sade Mowgli förnärmad och satte sig upp i vattnet. »Jag har inte någon lång päls att skyla mina benknotor med, men... men om din hud bleve avdragen, Baloo...»
Hathi skrattade, så att han skakade, men Baloo sade strängt: »Människounge, det är inte passande att yttra sig på det sättet till en lagens lärare. Jag har aldrig varit sedd utan min hud.»
»Nå, jag menade inte någonting illa, Baloo, utan bara att du liknar en kokosnöt i sitt skal och jag samma kokosnöt naken. Nu är det så, att ditt bruna skal...»
Mowgli satt med korslagda ben och ordade och förklarade, i det han på sitt vanliga sätt höll upp pekfingret; men Bagheera sträckte ut sin mjuka tass och petade omkull honom, så att han föll baklänges i vattnet.
»Allt bättre och bättre», sade Svarte Pantern, när pojken reste sig upp frustande. »Först säger han, att Baloo skall
- ↑ En indisk hjortart.
