»Jag också», sade Bagheera, gömd bakom klippan. »Jag väntar, med ändan av den taggspetsiga tingesten vilande på en sten. Den slinter, ty här är en repa på stenen. Ropa ut ditt spår, Lille Bror!»
»Ett par kvistar och en stor gren äro brutna här», sade Mowgli i viskande ton. »Hur skall jag nu ropa ut det här? Åh, nu förstår jag! Jag, Lillfot, går min väg under buller och bång, för att Storfot må höra mig.» — Han lämnade klippan och gick steg för steg bland träden, höjande rösten, allt eftersom han närmade sig ett litet vattenfall. — »Jag — går — långt — bort — där — ljudet — av — fallande — vatten — överröstar — det — buller jag — gör och — här — väntar — jag. Ropa ut ditt spår, Bagheera, Storfot!»
Pantern hade gjort kast åt alla håll för att se, huru Storfots spår ledde bort från bakhållet bakom klippan. Nu gav han hals.
»Jag kommer fram bakom klippan på mina knän, släpande med mig den taggspetsiga tingesten. Då jag inte kan upptäcka någon, springer jag, Storfot, springer fort. Spåret är tydligt. Lät oss följa var och en sitt spår. Jag springer.»
Bagheera flög fram utefter det tydligt markerade spåret, och Mowgli följde Gondens steg. En stund rådde tystnad i djungeln.
»Var är du, Lillfot?» ropade Bagheera.
Mowglis röst svarade honom knappast hundra fot åt höger. »Hm!» sade pantern med en djup harskning. »De två springa jämsides och närma sig varandra!»
De rusade på ytterligare ett par tusen fot, alltjämt hållande sig på ungefär samma avstånd från varandra, till dess Mowgli, vars huvud inte var så nära marken som Bagheeras, ropade:
»De ha mötts. God jakt — se här! Här stod Lillfot med sitt knä på en klippa — och därborta är Storfot!»
Inte trettio fot framför dem låg, utsträckt över ett stenrös, kroppen av en av traktens bymän, med en liten smal, fjäderförsedd Gondpil genom rygg och bröst.
»Var Thuu så gammal och tokig, Lille Bror?» sade Bagheera saktmodigt. »Här är åtminstone en död.»
»Låt oss fortsätta. Men var är elefantbloddrickaren — den rödögda piken?»
»Lillfot har den — kanske. Det är ensamfot nu igen.»
Det ensamma spåret av en lätt man, som hade sprungit fort och burit en börda på sin vänstra axel, fortfor runt en lång och låg bergutlöpare med torrt gräs, i vilket varje fotsteg syntes för spårarnas skarpa ögon lika tydligt som märken i glödgat järn.
Ingendera talade, till dess spåret slutade vid askan efter en lägereld i en hålväg.
»Åter en!» sade Bagheera och stannade, som om han hade förvandlats till sten.
Liket av en liten skrumpen Gond låg med fötterna i askan, och Bagheera såg forskande på Mowgli.
»Det här har gjorts med en bambupåk», sade gossen efter en enda blick. »Jag begagnade en sådan bland bufflarna, när jag tjänade Människo-Flocken. Kobrornas Fader — jag är ledsen över att jag skämtade med honom — kände ynglet väl, och det borde jag också ha gjort. Sade jag inte, att människor dödade för att ha något att göra?»
»Sannerligen, här dödade de för de röda och blå stenarnas skull», svarade Bagheera. »Kom ihåg, jag har varit i konungens av Oodeypore burar.»
»Ett, två, tre, fyra spår», sade Mowgli, lutande sig över askan. »Fyra spår av män med skodda fötter. De gå inte så fort som Gonden. Vad hade väl den lille skogsmannen gjort dem? Se, de ha samtalat alla fem, på stående fot, innan de dödat honom. Bagheera, låt oss vända om. Min mage är tung i mig, och ändå dansar den upp och ned som en gultrasts bo i ändan av en gren.»
»Det är inte god jakt att lämna uppspårat villebråd. Följ!» sade pantern. »Dessa åtta skodda fötter ha inte gått långt.»
Ej ett ord yttrades mera under drygt en timmes tid, medan de följde det breda spåret av de fyra männen med skodda fötter.
Det var klart, helt dagsljus nu, och Bagheera sade:
»Jag luktar rök.»
»Människor äro alltid mera hågade för att äta än springa»
