döden. Men hur kommer det till, att du ännu är vid liv?» mumlade den gamla kobran, i det han kärleksfullt slingrade sig kring ankusfästet.
»Vid den Tjur, som köpte mig fri, jag vet inte! Men sex dödade den på en natt. Släpp honom aldrig mera ut härifrån.»
DEN LILLE JÄGARENS SÅNG.
Innan fåglar flaxat, apor börjat sina gälla skrän,
innan gladan skjutit ned med blixtsnabbt skär,
går en skugga, går en suckan sakta genom djungeln hän.
Det är Fasan, lille jägare, det Fasan är!
Sakta utför gladen går skuggan, som på vakt där står,
och en viskning höres, sprides långt och när.
Svett på pannan bryter ut, skuggorna ta aldrig slut!
Det är Fasan, lille jägare, det Fasan är!
Innan månen klättrat upp och bergen strimmat med sitt ljus,
medan tung och daggfylld kalk var blomma bär,
hörs en flämtning tätt bakom dig stöna hemskt i skogens sus:
Det är Fasan, lille jägare, det Fasan är!
Böj ditt knä, håll bågen spänd och den snabba pilen sänd!
Slunga spjutet i det tomma snåret där!
Men din hand är slapp och matt, kinden vit i kolsvart natt.
Det är Fasan, lille jägare, det Fasan är!
När som stormen viner vilt och vräker kull var splittrad fur,
regnet forsar ned och djupt i mark sig tär,
hörs en röst dock över stormbasun och åskans jättelur.
Det är Fasan, lille jägare, det Fasan är!
Nu blir bäck till fors, som yr, nu vart fotlöst klippblock flyr.
Blixtar blotta varje bladnerv fin och skär.
Men din hals känns torr och trång, och ditt hjärta, vilt i gång,
bultar: Fasan, Fasan, lille jägare, det är!
