kände han sig också som en högst viktig person, och på jämn, svart is, med modigt hjärta och en snabb armbåge, rykte han i väg över vidderna nästan lika snabbt som en vargflock i fullt skall. Han brukade färdas tio till femton kilometer ut till sälhålen, och när han kom till jaktplatsen, ryckte han loss en dragrem från pitun och släppte lös den stora svarta ledaren, som var den klokaste hunden i spannet.
Så snart hunden hade vädrat upp ett andningshål, vände Kotuko släden upp och ned och drev ned ett par avsågade renhorn djupt i snön, så att de stucko upp som handtagen på en rullstol; och nu kunde spannet icke komma någon vart. Så kröp han fram tum för tum och väntade tills sälen kom upp för att andas. Då stötte han hastigt till med spjutet, vid vilket löplinan var fäst, och halade upp sälen till iskanten, medan den svarta ledhunden kom fram och hjälpte till att draga den döda sälen över isen till släden. Nu kom ögonblicket, då de selade hundarna började ett förtvivlat tjutande och gnällande, och Kotuko lät den långa pisktampen likt ett rödglödgat järn vina kring deras nosar, till dess sälkadavret varstelfruset.
Hemfärden var ett styvt arbete. Den lastade släden måste med mycken varsamhet föras fram på den ojämna isen, och hundarna satte sig ned och blängde hungrigt på sälen i stället för att draga. Slutligen kommo de in på den välnötta slädvägen till byn, och hej hopp! i vinande fart bar det nu i väg över den klingande isen, med huvudena ned och svansarna i vädret, medan Kotuko stämde upp »Angutivun tai-na tau-na-ne taina» (Den hemvändande jägarens sång), och röster hälsade honom från hydda efter hydda — allt under det mörka, stjärngnistrande fästet.
När Kotukohunden blev fullväxt, fick också han roligt. Han kämpade sig stadigt upp genom hela spannet i strid på strid, till dess han en vacker dag vid kvällsmåltiden gav sig i kast med den stora svarta ledaren (Kotuko såg, att det gick ärligt till) och gjorde honom till andra hund, som det hette. I och med detsamma var han befordrad till ledhundens långa dragrem och fick springa fem fot
