framför alla de andra: det var hans plikt att gå emellan vid alla slagsmål i sele eller i frihet, och han bar ett halsband av koppartråd, mycket tjockt och tungt. Vid särskilda tillfällen matades han med kokt föda inne i hyddan, och ibland tilläts det honom att sova på bänken hos Kotuko.
Han var en präktig hund på säl och kunde hålla stånd mot en myskoxe genom att springa runt omkring honom och nafsa honom i benen. Han kunde till och med — och detta är för en slädhund det största provet på tapperhet — bjuda den utmärglade polarvargen spetsen, detta djur som alla nordens hundar i regeln frukta mera än någonting annat, som färdas på snön. Han och hans herre — de räknade ej de vanliga spannhundarna som sitt sällskap — jagade tillsammans dag efter dag och natt efter natt — den pälsklädda gossen och den vilda, långraggiga, smalögda, vittandade, gula besten.
Allt en inuit har att göra är att skaffa föda och pälsverk åt sig själv och sin familj. Kvinnfolken förfärdiga kläder av pälsverket och hjälpa stundom till med att fånga smärre villebråd; men den huvudsakliga födan — och inuiterna äta ofantligt — måste anskaffas av männen. Om tillförseln tryter, finns det ingen att köpa eller låna eller tigga utav. Folket måste då dö.
En inuit tänker icke på den möjligheten, förrän han blir tvungen därtill. Kadlu, Kotuko, Amoraq och den lille, som sprattlade i pälspåsen och tuggade på späckbitar dagen i ända, voro så lyckliga som någon familj i världen kan vara. De tillhörde en mycket saktmodig ras — en inuit råkar sällan i vredesmod och slår nästan aldrig ett barn — och förstodo sig inte riktigt på att säga en grov lögn, ännu mindre att stjäla. De voro nöjda att med harpun och spjut tillkämpa sig livets nödtorft djupt in i den bittra, hopplösa kölden; att le sina flottiga leenden och på aftnarna berätta kusliga historier om spöken och troll, att äta, till dess de inte orkade äta mera, och sjunga kvinnornas ändlösa sång: »Amna aya, aya amna, ah! ah!» under de långa, av lampor upplysta dagarna, medan de lagade sina kläder och jaktredskap.
Men en förfärlig vinter slog allt fel. Tununirmiut
