Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/68

Den här sidan har korrekturlästs

återvände från det årliga laxfisket och uppförde sina hyddor på den nya isen norr om Bylots ö, beredda att gå ut på säljakt, så fort havet hade frusit. Men det blev en tidig och svår höst. Under hela september rådde oavbrutet envisa stormar, som bröto upp den jämna sälisen, där denna endast var fyra eller fem fot tjock, drev den inåt land och byggde upp en stor, omkring trettio kilometer bred barriär av hopklumpade, sönderbråkade och spetsiga isblock, över vilka det var omöjligt att draga slädarna. Iskanten, utanför vilken sälarna brukade fiska under vintern, låg kanske trettio kilometer bortom denna barriär och utom räckhåll för Tununirmiut. Men trots detta skulle de nog ha kunnat draga sig fram genom vintern på sitt förråd av frusen lax och hopsamlat späck och vad snarorna kunde ha givit dem; men under december stötte en av deras jägare på en tupik, ett tält av pälsverk, där tre kvinnor och en flicka lågo halvdöda. Männen hade kommit långt norrifrån och krossats i sina små jaktbåtar av skinn, under det de jagade den långbetade narvalen. Kadlu måste naturligtvis fördela kvinnorna på hyddorna i vinterbyn; ty ingen inuit vågar neka en främling mat. Han vet aldrig, när det kan bli hans egen tur att behöva be därom. Amoraq tog flickan, som väl kunde vara en fjorton år, i sitt eget hus som ett slags tjänarinna. På snitten av hennes skarpspetsiga luva och rutmönstret i hennes vita renhudsdamasker antogo de, att hon kom från Ellesmerelandet. Hon hade aldrig sett kokkärl av bleck eller benskodda slädar förr; men Kotukopojken och Kotukohunden fattade genast tycke för henne.

Så drogo alla rävarna söderut, och även polarjärven, denna snöns morrande, trubbnosiga lilla tjuvstryker, ansåg det inte mödan värt att gå och nosa utefter raden av tomma fällor, som Kotuko satte ut. Stammen förlorade ett par av sina bästa jägare, som blevo svårt lemlästade i striden med en myskoxe, och detta kastade mera arbete på de andra. Dag efter dag drog Kotuko ut med en lätt jaktsläde och sex eller sju av de starkaste hundarna och stirrade, tills ögonen värkte, efter en fläck av ren is, där en säl möjligen kunde ha skrapat sig ett andningshål. Kotukohunden strövade vida omkring, och i den döda tystnaden över isfälten kunde Kotukopojken höra hans halvkvävda ivriga gnäll vid ett fyra eller fem kilometer därifrån beläget sälhål, lika tydligt som hade hunden stått inpå honom. När hunden fann ett hål, brukade pojken bygga sig en liten låg snömur till skydd mot den värsta skarpa vinden, och där kunde han sitta och vänta tio, tolv, tjugu timmar att sälen skulle komma upp för att andas, med ögonen fastlimmade vid det lila märke han hade gjort över hålet för att tjäna som sikte, då han slungade harpunen, med ett litet sälskinn under fötterna och med benen hopbundna i tutareang'en — det spänne, varom de gamla jägarna hade talat. Det är avsett till att hindra en mans ben från ryckningar, när han sitter och väntar och väntar att få se sälen, som har en ytterst fin hörsel, sticka upp. Frånsett sinnesrörelsen, kan man lätt förstå, att stillasittandet i spännet, medan termometern kanske står fyrtio grader under fryspunkten, är det mest ansträngande arbete en inuit känner. När en säl hade fångats, kom Kotukohunden framrusande, med dragremmen släpande efter sig, och hjälpte till att draga kroppen till släden, där de trötta och hungriga hundarna lågo vresiga i lä av den upptornade isen.

En säl räckte inte långt, ty varje mun i den lilla byn hade rätt att bli mättad, och varken ben, hud eller senor ratades. Hundarnas mat togs till människoföda, och Amoraq livnärde spannet med stycken av ett gammalt sommartält av skinn, framplockat under sovbänken; och de tjöto och tjöto på nytt och vaknade för att tjuta hungrigt. Man kunde på lamporna i hyddorna se, att hungersnöden stod för dörren. I goda tider, när det var gott om tran, kunde lågan från de båtformiga oljehusen stå två fot hög — munter, oljig och gul. Nu var den endast sex tum: Amoraq petade omsorgsfullt ned mossveken, när en obevakad låga flammade till ett ögonblick, och hela familjens ögon följde hennes hand. Fruktan för hungersnöden däruppe i den stora kölden är inte så stark som skräcken för att dö i mörker. Alla inuiter frukta mörkret, som utan avbrott sex månader på året ruvar tungt över dem; och när lamporna lysa lågt i husen, börja folkets sinnen att skälva och förvirras.