Men ännu värre skulle det bli.
De halvsvultna hundarna gläfste och skällde i gångarna, gloende mot de kalla stjärnorna och vädrande natt efter natt ut i den vassa vinden. När de höllo upp med tjutet, föll tystnaden åter så fast och tung som en snödriva mot en dörr, och människorna kunde höra blodet bulta i de tunna hörselgångarna och de dova slagen av sina egna hjärtan, som ljödo lika starkt som bullret av trolltrummorna, när man slog på dem över snön. En natt sprang Kotukohunden, som hade varit ovanligt vresig i selen, och stötte med huvudet mot Kotukos knä. Kotuko klappade honom, men hunden bara fortfor att inställsamt puffa till honom. Nu vaknade Kadlu och fattade i det tunga varglika huvudet och stirrade in i de glasaktiga ögonen. Hunden gnällde, som om han vore rädd, och skälvde mellan Kadlus knän. Håret reste sig kring hans hals och han tjöt, som om en främling befunne sig utanför dörren; så skällde han muntert och rullade sig på marken och nafsade efter Kotukos skor som en liten valp.
»Vad betyder det här?» sade Kotuko, ty han började bli rädd.
»Sjukan», svarade Kadlu. »Det är hundsjukan.»
Kotukohunden satte nosen i vädret och tjöt gång på gång.
»Jag har aldrig sett det här förut. Vad kommer han att göra?» sade Kotuko.
Kadlu ryckte litet på ena axeln och gick tvärs över hyddan efter sin korta stickharpun. Den stora hunden såg efter honom, tjöt åter och smet ut i gången, medan hundarna drogo sig åt höger och vänster för att ge honom bekväm genomfart. När han kommit ut i snön, skällde han ursinnigt, som vore han på spår efter en myskoxe, och försvann under skall och hopp och vilda skutt ur sikte. Han hade icke anfäktats av vattuskräck, utan helt enkelt av vanlig galenskap. Kölden och hungern och framför allt mörkret hade förvridit huvudet på honom, och när den förfärliga hundsjukan en gång dykt upp i ett spann, sprider den sig som en löpeld. Nästa jaktdag sjuknade en annan hund och dödades på fläcken av Kotuko, när den galna hunden bet och slogs bland dragemmarna. Så gav plötsligt den svarta andrahunden, som en gång hade varit ledhunden, till ett skall på ett inbillat renspår, och när man gjorde honom lös från pitun, rusade han på en isklippa och sprang bort, liksom ledhunden hade gjort, med seldonet på ryggen. Efter den betan ville ingen ta ut hundarna igen. Man behövde dem också för någonting annat, och det visste hundarna; och ehuru de bundos och matades ur hand, voro deras ögon fulla av förtvivlan och skräck. För att göra saken ännu värre började de gamla kvinnorna att förtälja spökhistorier och berätta, att de hade mött avlidna jägares andar, de jägare som hade gått förlorade under den höst, som förebådade alla slags förskräckliga ting.
Kotuko sörjde över förlusten av sin hund mera än över allting annat, ty om också en inuit äter ofantligt, så förstår han också konsten att svälta. Men hungern, mörkret, kölden och de ständiga påfrestningarna av väder och vind togo på hans krafter, och han började höra röster inuti huvudet och se folk, som ej längre funnos i livet. En natt — han hade frigjort sig från spännet efter tio timmars väntan framför ett »blint» sälhål och vacklade hem till byn, svag och yr i huvudet — stannade han för att luta ryggen mot ett rullstensblock, som av någon tillfällighet kommit att, liksom en så kallad gungsten, bli liggande ostadigt på kant på en utspringande isavsats. Hans tyngd rubbade stenens jämvikt, den rullade tungt över ända, och när Kotuko sprang åt sidan för att undvika den, gled den gnisslande och vinande efter honom utför isbranten.
Detta var nog för Kotuko. Han hade blivit uppfostrad att tro, att varje klippa och varje rullsten hade sin ägare (sin inua), som vanligen hade skepnaden av en enögd kvinna, kallad tornaq, och att när en tornaq ville hjälpa en man, rullade hon efter i sitt stenhus och frågade honom, om han ville taga henne till sin skyddsande. (I sommarens tö rulla de av isen uppburna klippblocken och stenarna från sina platser och glida ned åt alla håll över landet, så att man inser lätt, hur föreställningen om levande stenar har uppstått). Kotuko hörde blodet bulta i öronen, liksom han hade hört det hela dagen, och han tyckte, att det var stenens tornaq, som talade till honom. Innan
