flickan. »Om tre dagar skola vi lägga oss ned, och så gå vi. Skall din tornaq ingenting göra? Sjung en angekoks sång för henne, så kanske hon kommer hit.»
Han började sjunga i trollsångernas höga, tjutande ton, och stormen avtog sakta. Mitt i hans sång sprang flickan upp, lade sin vantklädda hand och därpå sitt huvud på isgolvet i hyddan. Kotuko följde hennes exempel, och där lågo de på knä och stirrade in i varandras ögon och lyssnade med varje nerv spänd. Han slet en smal valbensspjäla från kanten på en fågelsnara, som låg på släden, och efter att ha rätat ut den satte han den rätt upp och ned i ett litet hål i isen och stöttade den med sin vante. Den var nästan lika omsorgsfullt justerad som en kompassnål, och nu lyssnade de icke längre, utan gåvo akt. Den fina stickan darrade litet — den minsta lilla ryckning som kan tänkas — därpå vibrerade den stadigt ett par sekunder, förblev orörlig och vibrerade igen, denna gång visande åt ett annat väderstreck.
»För tidigt!» sade Kotuko. »Några stora isflak ha lossnat långt härifrån på yttersidan.»
Flickan pekade på stickan och skakade på huvudet.
»Det är den stora lossningen», sade hon. »Lyssna på landisen. Den knakar.»
När de denna gång knäböjde, kunde de höra de mest besynnerliga dova stönanden och brakningar, som tycktes komma under deras fötter. Ibland lät det som om en blind hundvalp hade gnällt över lampan, därpå som om en sten hade gnidits mot hård is, ögonblicket därpå som dova slag på en trumma, men allt utdraget och försvagat, som hade det kommit genom ett litet horn långt, långt bortifrån.
»Vi komma ej att gå till Sedna i liggande läge», sade Kotuko. »Det är islossningen. Tornaqen har lurat oss. Vi skola dö.»
Allt detta kan låta rätt orimligt, men de två stodo ansikte mot ansikte med en mycket verklig fara. De tre dagarnas storm hade drivit djupvattnet i Baffinviken söderut och hopat det mot kanten av den långt ut nående landisen, som sträcker sig västerut från Bylots ö. Därtill kom, att den starka ström, som går österut från Lancastersundet, förde mil efter mil med sig vad man kallar packis — skrovliga isflak, som icke ha frusit samman till fält; och denna packis bombarderade isfältet, på samma gång som det försvagades och underminerades av det stormupprörda havets dyningar och hävningar. Vad Kotuko och flickan hade lyssnat till, var det svaga ekot av denna kamp femtio till sextio kilomter därifrån, och den skvallrande lilla stickan skälvde vid skakningen.
Nu är det så, som inuiterna säga, att när isen en gång vaknar efter sin långa vintersömn, så vet ingen, vad som kan hända, ty solida isfält byta skepnad nästan lika hastigt som ett moln. Stormen var tydligen en vårstorm, som hade blivit utsänd för tidigt, och allting var nu möjligt.
Likväl kände sig de två lyckligare än förut. Om isfältet bröte upp, skulle det bli slut på deras väntan och kval. Andar, rån och trolltyg drevo omkring på den bråkande isen, och kanske skulle de komma att vandra in i Sednas rike, sida vid sida med alla slags besynnerliga ting, ännu påverkade av den häftiga sinnesrörelsen. När de lämnade hyddan efter stormen, tilltog alltjämt dånet vid horisonten, och den sega isen stönade och väsnades runt omkring dem.
»Det är där ännu!» sade Kotuko.
På toppen av en iskulle satt eller låg nedhukad den åttafotade varelse, som de hade sett tre dagar förut — och den tjöt rysligt.
»Låtom oss gå dit. Den kanske känner någon väg, som inte leder till Sedna», sade flickan; men hon raglade av mattighet, när hon fattade i dragremmen.
Den där varelsen satte sig tungt och ovigt i gång över isåsarna, hållande stadig kurs västerut och mot land, och de följde, medan det växande dånet vid randen av isfältet rullade allt närmare och närmare. Isfältets kant var splittrad och sprucken åt alla håll på flera tusen meter inåt land, och stora flak av tio fot tjock is, från några kvadratmeter till tio hektar i ytinnehåll, stötte och dykte ned och svallade mot varandra och mot det ännu obrutna isfältet, när den svåra sjöhävningen grep och skakade och sprutade högt bland dem. Denna murbräcke-is var så att säga den första armé, som havet kastade fram
