för detta ledhunden den andra. Båda voro nu feta och välmående och fullt återställda till förståndet; men de voro sammankopplade på ett högst egendomligt sätt. När den svarta ledhunden sprang sin väg, hade han, såsom man torde erinra sig, ännu seldonen på sig. Han måtte ha mött Kotukohunden och lekt eller slagits med honom, ty hans bogrem hade fastnat i den flätade koppartråden i Kotukohundens halsband och hade dragits åt, så att ingen av hundarna hade kommit åt att gnaga av remmen, utan hade kopplats fast, sida vid sida och hals vid hals. Detta jämte friheten att jaga för egen räkning måste ha bidragit till att bota dem från galenskapen. De voro nu synnerligen spaka.
Flickan sköt fram de båda skamsna djuren mot Kotuko och ropade snyftande och skrattande på en gång:
»Det här är Quiquern, som förde oss på säker botten! Titta på hans åtta ben och dubbla huvud!»
Kotuko skar dem fria från varandra, och de kastade sig i famnen på honom, den gula och den svarta tillsammans, och sökte förklara, hur de hade fått tillbaka sitt förstånd. Kutoko strök med handen över deras revben, som voro runda och väl inbäddade.
»De ha funnit föda», sade han med ett belåtet grin. »Jag tror inte vi komma att gå till Sedna så snart. Min tornaq har sänt dessa. Sjukdomen har lämnat dem.»
Så snart de hade hälsat på Kotuko, flögo dessa båda, som under flera veckors tid varit tvungna att sova och äta och jaga tillsammans, i luven på varandra, och det blev ett ståtligt slagsmål i snöhyddan.
»Tomma hundar slåss inte», sade Kotuko. »De ha funnit säl. Låtom oss sova. Vi komma att finna föda.»
När de vaknade, fanns det öppet vatten på norra stranden av ön, och all isen, som lossnat, hade drivit åt land till. Det första ljudet av vågskvalp är det härligaste, som en inuit kan få höra, ty det bär bud, att våren är i antågande. Kotuko och flickan togo varandra i händerna och logo: det klara, fulltoniga ljudet av vattnets böljande bland isstyckena påminde dem om lax- och rentiden och doften av blommande fjällvide. Medan de stodo och blickade ut över havet, började ett täcke av blåis åter lägga sig mellan de flytande isblocken, så stark var kölden; men vid horisonten låg ett brett rött skimmer, och det var ljuset från den sjunkna solen. Det var snarare som om man hört henne gäspa i sömnen än sett henne stiga upp, och glansen varade endast några få minuter; men det betecknade likväl vändpunkten av året. Ingenting, det kände de, kunde göra ändring däri.
Kotuko fann hundarna utanför slåss över en nydödad säl, som hade följt fisken, vilken alltid drives på villospår av stormen. Det var den första av tjugu eller trettio sälar, som landade på ön under dagens lopp, och till dess sjön frusit hårt till, syntes hundratals pigga, svarta huvuden lekande i det grunda öppna vattnet och flytande omkring med de drivande isstyckena.
Det var gott att åter få äta sällever, att till brädden fylla lamporna med späck och se lågan flamma tre fot högt i luften; men så snart den nya havsisen bar, lastade Kotuko och flickan handsläden och läto de två hundarna draga som de aldrig hade dragit förr i sitt liv; ty de voro oroliga för vad som kunde ha hänt hemma i byn. Vädret var lika obarmhärtigt som förut, men det är lättare att draga en släde lastad med god föda, än att gå på jakt med hungrande mage. De lämnade kvar tjugufem sälkroppar begravna i isen på stranden och fullfärdiga att användas, samt skyndade därpå hem till de sina. Hundarna visade dem vägen, så snart som Kotuko hade förklarat, vad som begärdes av dem, och ehuru där inte fanns något landmärke, gåvo de två dagar därefter skall utanför Kadlus by. Endast tre hundar svarade dem; de andra hade blivit uppätna, och hyddorna lågo i nästan fullkomligt mörker. Men när Kotuko skrek: »Ojo!» (kokt kött), svarade svaga röster, och när han ropade upp byns namnlista, namn efter namn, fanns det ingen lucka i den.
En timme därefter lågade lamporna i Kadlus hus, snövatten värmdes, grytorna började puttra, och snön droppade från taket, när Amoraq lagade ett mål mat åt hela byn; den lilla gossen låg och tuggade på en remsa mustigt späck och jägarna proppade sig långsamt och metodiskt fulla med sälkött. Kotuko och flickan berättade sin historia. De två hundarna sutto mellan dem, och när deras
