namn nämndes, spetsade de ett öra i sänder och sågo högst skamsna ut. En hund, som en gång varit galen men blivit frisk igen, är, om man får tro inuiterna, botad för all framtid.
»Alltså glömde oss inte tornaquen», sade Motuko. »Stormen ven, isen bröt upp och sälarna simmade in bakom fisken, som hade blivit skrämd av stormen. De nya sälhålen befinna sig på inte fullt två dagsresors avstånd. Låt de skickliga jägarna draga ut i morgon och föra hit de sälar jag dödat — tjugufem sälar begravna i sin is. När vi ha ätit dessa, skola vi allesammans följa sälen på isfältet.»
»Vad ämnar du göra?» sade byns trollkarl med samma röst, som han använde till Kadlu, den rikaste mannen i Tununirmiut.
Kotuko såg på flickan från norden och sade lugnt:
»Vi bygga en hydda.»
Han pekade därvid åt nordvästsidan av Kadlus hus, ty det är på den sidan som en gift son eller dotter alltid bor.
Flickan vände om sina händer, så att flatan kom uppåt, och gjorde en hopplös skakning på huvudet. Hon var en främling, upptagen i svältande tillstånd, och hon kunde ingenting föra med sig i boet.
Amoraq hoppade ned från bänken, där hon satt, och började kasta det ena föremålet efter det andra i flickans knä: stenlampor, järnhudskrapor, bleckkastruller, renhudar, broderade med myskoxtänder, och riktiga segelduksnålar, sådana som sjömännen begagna — den vackraste hemgift, som någonsin givits på den fjärran isstranden bortom polcirkeln, och flickan från norden böjde sitt huvud ända ned till golvet.
»De här också!» sade Kotuko skrattande och pekade på hundarna, som stucko sina kalla nosar tätt inpå flickans ansikte.
»Jo, jo», sade angekok med en viktig harskning, som hade han tänkt ut alltsammans. »Så snart Kotuko hade lämnat byn, gick jag till Sånghuset och sjöng trollsånger. Jag sjöng nätterna i ända och kallade på Renarnas Ande. Det var min sång, som kom stormen att blåsa, som bröt upp isen och drev de båda hundarna till Kotuko, innan isen hunnit krossa hans ben. Det var min sång, som drev in sälarna bakom den brutna isen. Min kropp låg stilla i quaggi, men min ande lopp omkring på isen och ledde Kotuko och hundarna i allt vad de gjorde. Det var jag, som gjorde det.»
Alla voro mätta och sömninga, så att ingen motsade honom, och angekok tog för sig ännu ett stycke kokt kött och lade sig ned att sova bland de andra i det varma, väl upplysta, oljeluktande hemmet.
Nu var det så, att Kotuko, som tecknade mycket väl i inuiternas stil, präntade bilder av alla dessa äventyr på ett långt, platt elfenbensstycke med ett hål i ena ändan. När han och flickan drogo norrut mot Ellesmerelandet i den Underbara Öppna Vinterns år, lämnade han sin bildhistoria kvar hos Kadlu, som förlorade den på sjöbottnen, när hans hundsläde en sommar körde ned på stranden av Netillingsjön, vid Nikosiring, och där hittades den nästa år av en sjöinuit, som sålde den till en man från Imigen, som var tolk på ett valfångstfartyg på Cumberlandssundet, och han sålde den till Hans Olsen, som sedermera blev andre styrman ombord på en stor ångare, som förde turister till Nordkap i Norge. När turistsäsongen var slut, gick ångaren mellan London och Australien och lade till på Ceylon, och där sålde Olsen elfenbensstycket till en singalesisk juvelerare för två oäkta safirer. Jag fann det bland en del skräp i ett hus i Colombo och har översatt det från början till slut.
