ANGUTIVUN TINA.
Detta är en mycket fri översättning av den återvändande Jägarens Sång, som männen sjunga efter säljakten. Inuiterna upprepa alltid vissa saker gång på gång.
Våra vantar ä' styva av fruset blod,
vår päls av yrande snö,
när vi komma med säl — ja, komma med säl,
från iskant vid öppen sjö.
Au jana! Aua! Oka! Haq!
Hej, skällande hundspann, i trav!
Klatsch, piskan i hand! — från den yttersta rand
av iskant vid öppet hav.
Vi följde vår säl till hans dolda rum,
under isen vi hörde hans skrap.
Vi gjorde vårt märke och höllo vakt
på iskant vid havets gap.
Vi höjde vårt spjut, när hans huvud stack upp,
och blixtsnabbt flög stålet av.
När linan löpts ut, på hans kraft var det slut,
på iskant vid öppet hav.
Våra vantar ä' styva av fruset blod,
vår päls av yrande snö.
Men till hustrurna vända vi hem igen
från iskant vid öppen sjö.
Au jana! Aua! Oha! Haq!
Hej, skällande hundspann, i trav!
Och hustrurna höra oss komma med fart
från iskant vid öppet hav.
RÖDHUND.
Hell eder, I nätter av ljus, I jaktens härliga nätter.
Fritt ströva, vitt speja, käckt driva i skog och på slätter.
Hell dig, du gryningens doft, så ren innan daggen har flytt.
Hell språng genom töcken och mist, när viltet det är som förbytt.
Hell kamraternas rop, när sambhur har vänt och gör stånd mot vårt skall.
Hell nattjakt och faror och buller därvid.
Hell sömnen, när jakten är all.
Nu gäller det: framåt till strid!
Skall! Giv skall!
Det var efter det djungeln hade släppts lös mot byn, som den angenämaste delen av Mowglis liv började. Han hade det goda samvetet, som följer av att ha betalat en rättfärdig skuld; och hela djungeln var hans vän, ty hela djungeln fruktade honom. Allt vad han gjorde och såg och hörde, under det han vandrade från det ena folket till det andra, med eller utan sina fyra följeslagare, skulle kunna ge ämne till många, många historier, var och en lika lång som den här. Men ni kommer aldrig att få höra berättas, huru han mötte och undkom Galne Elefanten från Mandla, som dödade tjugutvå stutar, som drogo elva vagnar med myntat silver till Regeringens Skattkammare, och strödde omkring de blanka rupierna i dammet; huru han stred med Jacala, krokodilen, en hel lång natt i Träsken i Norr och bröt av sin jaktkniv på odjurets ryggplåtar; huru han fann en ny och längre kniv kring halsen på en man, som hade dödats av ett vildsvin, och huru han följde det vildsvinets spår och dödade det som lämpligt pris för kniven; huru han under den stora hungersnöden kom in bland de flyttande hjortarna och nästan klämdes till döds i den böljande, upphetsade hjorden;