Flocken svarade med ett djupt, brakande skall, som ljöd genom natten som braket av ett fallande träd.
»Till strid!» ropade de.
»Stanna kvar här», sade Mowgli till sina Fyra. »Vi komma att behöva varje tand. Phao och Akela måste göra allt färdigt till striden. Jag går för att räkna hundarna.»
»Det blir din död!» skrek Won-tolla och reste sig halvt. »Vad kan en sådan där hårlös en uträtta mot Rödhunden? Kom ihåg, att till och med den Randige...»
»Du är i sanning en uteliggare», ropade Mowgli tillbaka; »men vi få talas vid närmare om den här saken, när dholerna äro döda. God jakt, I alle!»
Han rusade bort i mörkret i häftig upphetsning, knappast seende var han satte foten, och den naturliga följden blev, att han ramlade raklång över Kaas stora ringlar, där pytonormen i närheten av floden låg på vakt vid ett hjortspår.
»Kssha!» sade Kaa argt. »Är det djungelsed att stampa och trampa och göra en natts jakt om intet — när till på köpet utsikterna att fånga villebrådet äro så goda?»
»Felet var mitt», sade Mowgli och reste sig upp. »Det var verkligen dig jag sökte, Platthuvud, men för varje gång vi träffas, har du blivit en armslängd längre och bredare. Det finns ej din like i djungeln, du vise, gamle, starke och vackre Kaa!»
»Undrar just, vart det spåret leder?» sade Kaa, och hans röst hade nu blivit mildare. »För ej fullt ett månvarv sedan var det en liten med kniv beväpnad människopyssling, som kastade sten mot mitt huvud och kallade mig vid fula öknamn, därför att jag låg och sov i det fria.»
»Ja, och drev hjortarna åt alla väderstreck, och Mowgli var då på jakt och detta samma Platthuvud var för dövt att höra hans vissling och lämna hjortvägarna fria», svarade Mowgli lugnt, i det han slog sig ned bland de färggranna ringlarna.
»Nu kommer samma människopyssling med ljuva, sockersöta ord till samma Platthuvud och berättar honom, att han är vig och stark och vacker, och samma gamla Platthuvud tror honom och ringlar ihop en sittplats
