det, med blicken riktad upp mot klippranden. Snart fick han se Mowglis huvud röra sig mot stjärnorna; därpå ven det i luften, så hördes det skarpa korta plumset av en kropp, som dyker ned i vattnet på fötterna; nästa minut låg kroppen åter bekvämt i Kaas ringlar.
»Det där är inte ett hopp att göra om natten», sade Mowgli lugnt. »Jag har hoppat dubbelt så högt för mitt nöjes skull, men det är en otäck plats däruppe, med låga buskar och djupa klyftor, alldeles fulla av Småfolket. Jag har hopat stora stenar på varandra bredvid tre klyftor. Dem skall jag stöta ned med foten, medan jag springer, och då flyger Småfolket upp i fullt raseri.»
»Det är en människas uträkning», sade Kaa. »Du är klok, men, ser du, Småfolket är alltid i raseri.»
»Nej, i skymningen vila sig en stund alla vingar när och fjärran. Jag ämnar leka min lek med dholerna i skymningen, ty dholerna jaga bäst om dagen. De följa nu Won-tollas blodspår.»
»Chil lämnar ej en död oxe, ej heller dholen ett blodspår», sade Kaa.
»Därför tänker jag skaffa honom ett nytt blodspår — med hans eget blod, om jag kan — och ge honom träck att äta. Du stannar väl här, Kaa, tills jag kommer med mina dholer?»
»Ja; men om de döda dig i djungeln eller om Småfolket dödar dig, innan du hinner hoppa ned i floden?»
»'När i morgon kommer, är det tid att vi döda i morgon'», sade Mowgli, begagnande ett djungelordspråk, och tillade: »När jag är död, är det tids nog att sjunga Dödssången. God jakt, Kaa!»
Han lösgjorde sin arm från pytons hals och flöt som en timmerstock i en fors nedför sundet, paddlande sig fram till den bortre stranden, där han fann lugnvatten, och han skrattade högt av idel glädje. Det fanns ingenting, som Mowgli tyckte så mycket om som att — för att begagna hans eget uttryck — »draga döden i morrhåren» och låta djungeln känna, att han var dess överman. Han hade ofta med Baloos hjälp rövat bisamhällen i träd, och han visste, att Småfolket avskydde lukten av vild vitlök. Därför samlade han ihop en liten knippa sådana, band ihop den med bast och följde så Won-tollas blodspår, där det löpte omkring fem mil söderut från hålorna, allt under det han med huvudet på sned granskade träden och skrattade under sin granskning.
»Mowgli Grodan har jag varit», sade han för sig själv, »Mowgli Vargen har jag själv sagt mig vara. Nu måste jag bli Mowgli Apan, innan jag blir Mowgli Bocken. Till slut skall jag bli Mowgli Människan. Hallå!»
Och han lät tummen glida utefter eggen på sitt aderton tum långa knivblad.
Won-tollas spår, fullt av mörka blodfläckar, gick fram genom en skog av tjocka träd, som växte tätt och sträckte sig mot nordost, till dess den småningom glesnade och upphörde två engelska mil från Biklipporna. Från de sista träden till de låga buskarna, som växte vid Biklipporna, var öppet land, där det knappast fanns tillräckligt skydd för en varg att gömma sig. Mowgli travade fram mellan träden, bedömande avstånden emellan gren och gren och emellanåt klättrande uppför en stam för att göra ett försökshopp från ett träd till ett annat, till dess han kom ut på den öppna marken, som han mycket omsorgsfullt studerade under en timmes tid. Därpå vände han, tog upp Won-tollas spår, där han hade lämnat det, klättrade upp i ett träd och satte sig på en utspringande gren omkring åtta fot över marken, hängde sin vitlöksknippa i en säker klyka och satt sedan stilla och brynte sin kniv mot fotsulan.
Litet före middag, när solen brann het, hörde han tassandet av fötter och kände den avskyvärda lukten av dholflocken, där den utan hejd och utan förbarmande löpte fram i Won-tollas spår. Sedda ovanifrån syntes de röda dholerna icke hälften så stora som en varg, men Mowgli visste, huru starka deras fötter och käkar voro. Han tog sikte på ledarens spetsiga, rödbruna huvud, där han nosade längs spåret, och ropade till honom: »God jakt!»
Besten tittade upp, och hans kamrater stannade bakom honom, tjogtals och åter tjogtals av rödhundar med nedhängande svansar, grova bogar, svaga bakdelar och blodiga munnar. Dholerna äro i regeln ett mycket tystlåtet
