huvuden. Då och då låtsade han falla, och då tumlade flocken över varandra i sin iver att få vara med och döda. Det var en egendomlig syn: gossen med kniven, som blänkte i det låga, genom grenarna sig silande solljuset, och den tysta flocken, med sina röda pälsar i lågor, följande efter under trängsel och knuffningar. När han kom till det sista trädet, tog han vitlöken och gned sig omsorgsfullt över hela kroppen med den, och dholerna skällde hånfullt:
»Apa med en vargs tunga, tror du att du kan ta bort din lukt?» sade de. »Vi följa dig till döden.»
»Tag din svans», sade Mowgli och slungade den tillbaka på den väg han hade gått; naturligtvis rusade flocken tillbaka, när de kände blodslukten. »Och följ nu — till döden.»
Han hade glidit ned för trädstammen och flög i väg som vinden med bara fötter mot Biklipporna, innan dholerna fattade vad han ämnade göra.
De uppgåvo ett djupt tjut och föllo i den långa, klumpiga galopp, som till sist kan löpa i fatt allt som lever. Mowgli visste, att deras flockhastighet var betydligt mindre än vargarnas, eljest skulle han aldrig ha vågat sig på ett tvåmilslopp på öppna fältet. De voro säkra på att gossen till sist skulle bli deras, och han var säker på att kunna leka med dem efter sitt behag. Hans enda bekymmer var att kunna hålla dem tillräckligt heta bakom sig för att hindra dem att vika av för tidigt. Han sprang ledigt, lugnt och spänstigt, med den svanslöse ledaren icke tjugu fot bakom sig och flocken, tokig och blind av mordlystnad, spridd i en rad över kanske en kvarts mils mark. Med hörseln bibehöll han sitt avstånd, sparande sina sista krafter till rusningen över Biklipporna. Småfolket hade gått att sova i den tidiga skymningen, ty det var icke de sent blommande växterna årstid; men när Mowglis första fotsteg ljödo ihåligt på den ihåliga marken, hörde han ett ljud, som om hela jorden surrade. Då sprang han som han aldrig i sitt liv hade sprungit förut, sparkade till en, två, tre av de stenhögar han förut hade rest, så att de föllo ned i de svarta, sötluktande klyftorna, hörde ett dån som havsvattnets dån i en grotta, såg med ögonvrån luften svart bakom sig, såg Waingungas strömfåra djupt nedanför och ett platt, rombformigt huvud i vattnet, tog ett språng utåt med all sin kraft, kände den svanslösa dholen mitt i luften nafsa efter sin axel och dykte på fötterna ned i den räddande floden, andlös och triumferande.
Det fanns ej ett sting på hans kropp, ty lukten av vitlöken hade hejdat Småfolket under de få sekunder, som buro honom över klipporna. När han åter steg upp till vattenytan, kände han sig omslingrad av Kaas ringlar och såg samtidigt, huru föremål hoppade över klippkanten — stora klumpar, tycktes det, av hopskockade bin, som föllo likt sänklod, och för varje klump, som nådde vattnet, flögo bina uppåt och kroppen av en dhol virvlade utför strömmen. Ovanför sig kunde de höra ursinniga, korta tjut, som dränktes i ett åsklikt dån — dånet av Småfolkets vingar. Några av dholerna hade också fallit ned i klyftorna, som stodo i förbindelse med de underjordiska hålorna, och där voro de instängda och kämpade och väsnades bland de kringvräkta honungskakorna, tills de slutligen, döda och uppburna av de sig hävande vågorna av bin inunder dem, skötos ut genom något hål i klippsidorna vid floden och rullade ned på de svarta skräphögarna. Där funnos dholer, som hade rusat blint mot träden på klipporna, och bina hade förvandlat dem till formlösa massor; men det stora flertalet hade, galna av stingen, kastat sig i floden, och Waingunga var, som Kaa hade sagt, ett hungrigt vatten.
Kaa höll Mowgli fast, till dess gossen hade hämtat andan.
»Vi böra inte stanna här», sade han. »Småfolket är sannerligen riktigt i rörelse. Kom!»
Simmande djupt och dykande så ofta han kunde, begav sig Mowgli nedför floden, med kniven i sin hand.
»Sakta, sakta!» sade Kaa. »En tand dödar inte hundra, såvida det inte är en kobras, och många av dholerna hoppade i vattnet hastigt, när de sågo Småfolket resa sig. De äro oskadda.»
»Desto mera göra får då min kniv. Usch, så envist Småfolket förföljer en!»
Mowgli dykte åter. Vattenytan var svart av vilda bin, som surrade ilsket och stungo vad de kommo åt.
