skuldra till de andra: »Tjuten, hundar! En varg har dött i natt!»
Men av hela flocken på tvåhundra stridbara dholer, Dekans Rödhundar, som skryta med att ingen levande varelse i djungeln vågar bjuda dem spetsen, återvände icke en enda till Dekan för att bära bud därom.
CHILS SÅNG.
Detta är den sång, som Chil sjöng, när gladorna en efter en sköto ned mot flodstranden, sedan den stora striden var slut. Chil är god vän med alla, men hon är i själ och hjärta en kallblodig varelse, ty hon vet, att nästan envar i djungeln på sistone tillfaller henne.
De voro mina kamrater, på natten gå de ut.
(Chil! Giv akt för Chil!)
Nu kommer jag och visslar, och striden den är slut.
(Chil! Giv akt för Chil!)
Bud bragte de mig uppåt om rov, som jag ej sett.
Bud bragte jag dem nedåt om hjortarna på slätt.
Här ta alla spåren slut — nu ha de talat ut.
De som höjde jaktens rop, de som förföljt med fart,
(Chil! Giv akt för Chil!)
de som drevo sambhur runt och honom ställde snart,
(Chil! Förtrupp åt Chil!)
de som sprungo sist på spår, och de som sprungo främst,
de som icke skydde horn, och de som stredo sämst,
här ta alla spåren slut — nu ha de jagat ut.
De voro mina kamrater. Vad deras död känns hård!
Nu kommer jag att skänka dem min sista ömma vård.
Riven sida, slocknad blick, med öppen mun och röd,
högtals ligga kämpar där, envar av dem är död.
Här är slut på alla spår — nu till kalas jag går!
