rullade sig hastigt om och satte sig upp, så att dammet yrde kring hans raggiga svarta sidor. (Han höll just på att lägga av sin vinterpäls.) »Vi äro utan allt tvivel Djungelns Mästare. Vem är så stark som Mowgli? Vem är så vis?» — Det låg en besynnerlig släpig ton i rösten, som kom Mowgli att vända sig om för att se, om möjligen Svarta Pantern drev gyckel med honom; ty djungeln är full av ord, som ljuda som en sak, men betyda en annan — »Jag sade, att vi utan all fråga äro Djungelns Mästare», upprepade Bagheera. »Har jag gjort något orätt? Jag visste inte, att Människoungen ej längre låg på marken. Tänker han flyga då?»
Mowgli satt med armbågarna stödda mot knäna och blickade ut över dalen i morgonbelysningen. Någonstädes i skogen nedanför försökte sig en fågel med hes och sprucken röst på de första tonerna i sin vårsång. Det var inte mer än en skugga av den fulltoniga, drillande locksång, som han senare skulle ropa ut, men Bagheera hörde den.
»Jag sade, att det Nya Språkets tid var nära», brummade pantern och svängde svansen.
»Jag hör», svarade Mowgli. »Men, Bagheera, varför skakar du i hela kroppen? Solen skiner varmt.»
»Det är Ferao, den scharlakansröda hackspetten», sade Bagheera. »Han har inte glömt. Nu måste jag också söka erinra mig min sång.»
Och han började spinna och gnola för sig själv, tagande missnöjd om och om igen.
»Det finnes intet villebråd uppe», sade Mowgli dåsigt.
»Lille Bror, äro båda dina öron tilltäppta? Detta är ingen jaktlåt, utan min vårsång, som jag gör färdig för kommande behov.»
»Den hade jag glömt. Jag får nog veta, när det Nya Språkets tid är här, ty då löpa du och de andra er väg och lämna mig på ensam fot», sade Mowgli i nästan uppbragt ton.
»Men, Lille Bror», började Bagheera, »inte bruka vi väl alltid...»
»Jag säger, att I gören det», sade Mowgli och sköt häftigt fram sitt pekfinger. »I springen er väg, och jag, som
