halvklädda, nakna jorden att ännu en gång känna sig ny och ung. Och allt detta gör den så väl, att det inte finnes någon vår i världen, som går upp mot djungelns vår.
Det kommer en dag, då allting är trött och då till och med de i den tunga luften kringdrivande dofterna äro gamla och utnötta. Man kan ej förklara det, men det kännes så. Men så kommer en annan dag — för ögat är ej den ringaste ändring märkbar — då alla dofter äro nya och behagliga och djungelfolkets morrhår darra intill rötterna och vinterluggen faller bort från deras sidor i långa nedsölade tofsar. Så faller kanske en liten regnskur, och alla träd och buskar och bambusnår och mossbäddar och saftbladiga plantor vakna med ett växandets sorl, som man nästan kan höra, och under detta sorl ljuder dag och natt ett djupt surr. Det är Vårens sorl — ett vibrerande brus, som varken kommer från svärmande bin eller fallande vatten eller vinden i trädtopparna, utan som är det förnöjda spinnandet av en ny, varm och lycklig värld.
Ända tills detta år hade Mowgli alltid varit förtjust i årstidernas växling. Det var han, som vanligen upptäckte den första Vårens Öga, djupt nere bland gräset, och den första väggen av vårmoln, som i djungeln icke likna någonting annat. Hans röst kunde höras på alla slags våta, stjärnglittrande blomstersängar, stämmande in i de stora grodornas körer eller härmande de små upp- och nedvända ugglorna, som skrika de vita nätterna igenom. Våren var för honom, liksom för allt hans folk, den årstid han valde för sina utflykter — av idel fröjd att få rusa framåt i den varma luften, tillryggaläggande trettio till fyrtio mil från skymningen till morgonstjärnorna och återvändande andtruten och skrattande och bekransad med sällsynta blommor. De Fyra följde honom ej på dessa vilda kapplöpningar i djungeln, utan gingo bort för att sjunga vårsånger med de andra vargarna. Djungelfolket är mycket sysselsatt på våren, och Mowgli kunde höra dem brumma och skrika och vissla var och en efter sin art. Deras röster äro då helt olika deras röster under andra tider på året, och detta är ett av skälen, varför våren kallas det Nya Språkets tid.
Men denna vår war, som han sade Bagheera, hans mage tom inom honom. Allt ifrån det bambuskotten hade fått en brunfläckig färgskiftning, hade han längtat efter den morgon, då färgerna skulle förvandlas. Men när den morgonen kom och Mor Påfågel, flammande i brons och blått och guld, skrek ut budskapet längs de töckniga skogarna och Mowgli öppna de munnen för att sända ropet vidare, kvävdes orden meLlan hans läppar, och en känsla grep honom, börjande i hans tår och slutande i hans hår — en känsla av ryslig olycka, och han undersökte sig noga för att bli säker på att han icke hade trampat på en törntagg. Mor skrek ut budskapet om de nya dofterna, de andra fåglarna togo upp ropet, och från klipporna vid Waingunga hörde han Bagheeras hesa skrik — någonting mellan en örns läte och en hästs gnäggning. Där hördes ett skränande och pladdrande av bandarlog i de nyknoppande grenarna ovanför honom, och där stod Mowgli med lungorna fyllda för att svara Mor, men rösten sjönk ned i små snyftningar, när luften pressades ut i gränslös beklämning.
Han stirrade, men han kunde icke se något annat än de gycklande bandarlog, som skuttade i träden, och Mor, som med stjärten utbredd i full prakt dansade på sluttningarna nedanför.
»Dofterna ha ändrats», skrek hon. »God jakt, Lille Bror! Varför ger du ej svar?»
»Lille Bror, god jakt!» visslade Chil Glada och hennes make, i det de kommo svepande ned tillsamman. De två flögo så tätt under näsan på Mowgli, att en liten tofs duniga vita fjädrar skuddades av.
Ett lätt vårregn — elefantregn kallas det — drev fram över djungeln i ett en halv mil brett bälte, lämnande efter sig de nya löven våta och nickande, och dog bort i en dubbel regnbåge och ett lätt åskdunder. Vårsorlet bröt ut för en minut och tystnade, men allt djungelfolket tycktes ge hals på en gång. Alla utom Mowgli.
»Jag har ätit god föda», sade han för sig själv. »Jag har druckit gott vatten. Och inte heller känner jag min hals bränna och pressas ihop, som den gången, då jag bet i den blåfläckiga roten, som Oot Sköldpadda sade vara
