Nej, jag vill återvända till min egen djungel och jag vill dö på Rådsklippan, och Bagheera, som jag älskar, Bagheera skall måhända, om han inte går och skränar i dalen, hålla vakt någon liten tid vid vad som är kvar av mig, så att inte Chil begagnar mig på samma sätt som hon begagnade Akela.»
En stor, het tår föll ned på hans knä, och trots sin olycka kände Mowgli sig lycklig över att han var så olycklig — en sådan lycka förefaller ju bakvänd, men man kanske förstår den.
»Som Chil Glada begagnade Akela», återtog han, »den natten jag räddade flocken från Rödhund.» — Han kände sig lugn ett ögonblick, ty han tänkte på Ensamvargens sista ord, som man naturligtvis kommer ihåg. — »Akela sade mig många besynnerliga saker, innan han dog, ty när vi dö, förändrar sig vår mage. Han sade... Men trots allt tillhör jag djungeln.»
I sin upphetsning vid minnet av striden på Waingungas strand skrek han högt ut de sista orden, och en vild buffelko sprang upp bland vassen och frustade:
»Människa!»
»Uuh!» sade Mysa, den vilda buffeltjuren (Mowgli kunde höra honom vända på sig i gölen), »det där är ingen människa. Det är bara den hårlösa vargen i Seeoneeflocken. Sådana här nätter springer han fram och tillbaka.»
»Uuh!» sade kon och sänkte åter huvudet för att beta. »Jag tyckte det var en människa.»
»Nej, säger jag. O, Mowgli, är det fara på färde?»
»O, Mowgli, är det fara på färde?» skrek pojken spefullt tillbaka. »Det är allt vad Mysa tänker på: Är det fara på färde? Men vad angår er Mowgli, som springer fram och tillbaka i djungeln i nattvaka?»
»Så högt han skriker», sade kon.
»Så skrika de alla», svarade Mysa föraktfullt, »alla, som rycka upp gräset, men inte förstå att äta det.»
»För mindre än det där», suckade Mowgli för sig själv, »skulle jag ännu vid senaste regnen ha piskat Mysa upp ur hans göl och ridit honom genom träsket med en vass-grimma.» — Han sträckte ut handen för att bryta ett med fjädervippa försett vasstrå, men drog handen tillbaka med en suck. Mysa fortfor stadigt att idissla sin boll, och det höga gräset prasslade, där kon betade. — »Jag vill inte dö här», sade han förbittrad. »Mysa, som är av samma blod som Jacala och svinet, skulle håna mig. Låt oss lämna träsket och se vad som skall hända. Aldrig har jag sprungit en sådan vårlöpning förr — på en gång het och kall. Upp, Mowgli!»
Han kunde icke motstå frestelsen att smyga sig genom vassen fram till Mysa och sticka honom med spetsen av sin kniv. Den stora drypande tjuren flög upp ur gölen som en exploderånde granat, medan Mowgli skrattade, så att han måste sätta sig ned.
»Nu kan du säga, att du en gång blivit föst av den hårlösa vargen i Seeoneeflocken, Mysa», ropade han.
»Varg! Du?» fnyste tjuren och stampade i gyttjan. »Hela djungeln vet, att du varit vallpojke för tam boskap — ett sådant där människoyngel, som hojtar i dammet på åkrarna därborta. Du av djungeln? Vilken jägare skulle väl ha smugit som en orm bland iglar och för ett tarvligt skämt — en schakals skämt — förnedrat mig inför min ko? Kom upp på fast mark, och jag skall... jag skall...».
Fradgan stod Mysa om munnen, ty han hade nästan det värsta humöret av alla i djungeln.
Mowgli såg honom stampa och fnysa, alltjämt med samma ilskna blick. När han kunde göra sig hörd genom de kringyrande gyttjeskurarna, sade han:
»Vilken människoflock har sin håla här vid träsken, Mysa? Det här är en för mig ny djungel.»
»Gå din väg norrut», röt den uppretade tjuren, ty Mowgli hade stuckit honom ordentligt. »Det var en naken koherdes skämt. Gå och berätta det för dem i byn därborta vid kanten av träsken.»
»Människoflocken tycker inte om djungelhistorier, och för resten, Mysa, kan jag inte finna, att en skråma mer eller mindre i din hud är någonting att hålla rådsammankomst om. Men jag skall gå och titta på byn. Ja, jag går dit. Lugna dig nu! Det är inte var natt som Djungelns Herre kommer och vallar dig.»
Han steg ut på den gungande marken vid träskets kant,
