försagt, »skulle engelsmännen hjälpa oss mot det där byfolket, som ville bränna oss levande. Minns du det?»
»Ja då, jag har inte glömt det.»
»När den engelska lagen fått allt klart, begåvo vi oss till det där elaka folkets by, men den stod ej mer att finna.»
»Även det minns jag», sade Mowgli, och hans näsborrar darrade.
»Därför tog min man tjänst på fälten, och till sist — ty han var i sanning en stark karl — hade vi skaffat oss ett stycke jord här. Den är inte så bördig som den gamla byns, men vi behöva ej mycket — vi två.»
»Var är han — din man — som grävde i marken den natten, då han blev skrämd?»
»Han är död — för ett år sedan.»
»Och vem är han?» frågade Mowgli och pekade på barnet.
»Min son, som föddes för två regntider sedan. Om du är en gud, så giv honom Djungelns Nåd, att han tryggt må kunna färdas bland ditt... ditt folk, liksom vi voro i trygghet den natten.»
Hon lyfte upp barnet, som glömde sin rädsla och sträckte ut händerna för att leka med kniven, som hängde på Mowglis bröst, och Mowgli sköt mycket försiktigt undan de små fingrarna.
»Och om du är Nathoo, som tigrarna buro bort», fortfor Messua med kvävd röst, »så är han din yngre broder. Giv honom en äldre broders välsignelse.»
»Hai mai! Vad vet jag om det du kallar välsignelse? Jag är varken en gud eller hans broder och... O, moder, moder, mitt hjärta är tungt inom mig!» utropade han och darrade, när han satte ned barnet.
»Det kan ingen undra på», sade Messua och fick bråttom bland kokkärlen. »Det kommer av att du sprungit omkring i träsken under natten. Utan all fråga har en feber gripit dig in till märgen.» — Mowgli smålog åt tanken att någonting i djungeln skulle skada honom. — »Jag skall göra upp eld och du skall få varm mjölk att dricka. Tag bort jasminkransen; luften blir tung på en sådan här liten plats.»
Mowgli satte sig ned mumlande, med ansiktet dolt i händerna. Alla slags underliga känslor grepo honom, alldeles som hade han blivit förgiftad, och han kände sig yr, med en smula kväljningar. Han drack i djupa klunkar den varma mjölken, medan Messua då och då klappade honom på axeln, ej fullt säker på om han var hennes son Nathoo från länge sedan svunna dagar eller något underbart djungelväsen, men glad åt att känna, att han åtminstone var av kött och blod.
»Son», sade hon slutligen, och hennes ögon lyste av stolthet, »har ingen sagt dig, att du är den vackraste bland män?»
»Hur?» sade Mowgli, ty naturligtvis hade han aldrig hört något dylikt.
Messua skrattade sakta och lyckligt. Uttrycket i hans ansikte var svar nog.
»Jag är alltså den första? Det är ju också på sin plats, fastän det sällan förekommer, att en mor säger sin son så vackra saker. Du är mycket vacker. Aldrig har jag skådat en så vacker man.»
Mowgli vred på huvudet och försökte se över sin egen hårda axel, och Messua skrattade på nytt och så länge, att Mowgli, som ej kunde förstå orsaken, måste skratta med henne; och barnet sprang från den ena till den andra och skrattade, det också.
»Nej, du får inte skratta åt bror din», sade Messua och tog gossen till sitt bröst. »Om du blir bara så hälften vacker, kommer vi att gifta bort dig med en konungs yngsta dotter, och du får rida på stora elefanter.»
Mowgli begrep inte ett ord på tre av det där talet. Den varma mjölken hade gjort verkan på honom efter hans fyrtiomils språngmarsch; han kröp ihop och låg efter en minut i djup sömn, och Messua strök håret ur hans ögon, bredde ett skynke över honom och kände sig lycklig. På djungelsätt sov han återstoden av natten och hela den följande dagen, ty hans instinkt, som aldrig riktigt slumrade, sade honom, att det icke fanns någonting att frukta. Slutligen vaknade han med ett språng, ty skynket över hans ansikte hade kommit honom att drömma om fällor; och där stod han med handen på kniven och med sömnen tung i sina rullande ögon, beredd till strid.
