Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

4

gossen jollra med de små i fågelboet, eller att leka med andra barn på kullarne i solskenet.

Framkommen till grafven stannade hon — det lilla hufvudet sänktes mot skuldran och stora varma tårar droppade ner bland blommorna. Så stod hon länge, slutligen flöto tårarne långsammare — hon uppviklade förklädet och snart syntes, virad kring grafven, en frisk björklöfskrans, som inneslöt ett kors, bildadt af doftande violblommor.

”Ach, mamma, se nu ned från himmeln och se hur vacker din graf är!” utropade den lilla och ett engla-leende upplyste det tårskimrande ögat.

I samma ögonblick darrade helgemålsklämtningens toner, stilla bland aftonens flägter, bland suset från de höga lindarne. — Den lilla knäföll.

”Ser du mamma, jag har icke glömt hvad du lärt mig!” utbrast hon och sammanknäppte sina händer och började med ljuf, fastän litet bruten röst, att läsa: ”Gud som hafver barnen kär” och derefter några af de enkla, men herrliga böner, som modern, — åtminstone modern i kojan — lärer de späda och hvilka böner nu voro det enda arf, som den bortgångna lemnat sitt fader- och moderlösa barn.

Emellertid hade gossen alldeles förgätit sina fågelungar. Han hade icke ett enda ögonblick kunnat vända sina blickar, sina tankar från flickan och grafven. Han hade väl icke