94
en hög skärande stämma höjde sig och, uti de nedrigaste uttryck, de förfärligaste skällsord, förenade sig i brudens skål.
Bruden bleknade, hennes blick sänkte sig, men snart höjde hon åter det rena ögat och oskuldens själsrodnad färgade åter hennes kinder. Glasen klingade — till botten dracks brudparets sällhetsskål och det var, som skulle ingen hört afgrundsstämman.
I samma ögoblick höjdes den åter och började, på en krogmelodi, afsjunga de nedrigaste verser, ställda till bruden.
Olofs hand knöt sig krampaktigt och vredens ljungeldar lågade ur hans öga; men Anna såg på honom och lade försonande sin hand på hans bröst; men majoren uppreste sig:
”Tag reda på den djefvulen och nyp hans tunga både gul och blå” utropade han, darrande af vrede, ”och säg honom, att han skall dyrt få betala korpsången.”
”Nådig herr major! det är ingen ann’, än galna fattigstu-Pelle” genmälte betjenten, i ödmjuk ställning.
”Ja, endast de galna kunna åtaga sig, att blifva satans handtlangare,” mumlade majoren och nedsatte sig, i det han fattade i den stora buskiga mustachen, med en häftighet, som ville han afrycka den.
Olof behöfde den älskade brudens varma blickar och ömma ord, för att kunna återhem-
