96
Åttonde Kapitlet.
En lugn och herrlig afton, trenne dagar efter brölloppet på Adelsvik, syntes en liten båt glida fram öfver kyrkoviken. Han kom nästan från motsatt sida af kyrkan och fördes med friska årtag emot det lilla Fagerö, som låg der så grönt och leende i sommarskrud och solstrålar. I båten voro icke flera än roddaren, en storväxt vacker yngling i skjortärmarna, med klara lågor på kinder och i öga, och en midtemot honom sittande ung, qvinnlig varelse, klädd i en täck bonddrägt och med rika och ljusa lockar och ögat klart och blått, som den höga sommarhimmeln. Hennes blickar vexlade, med ett tjusande uttryck, emellan den sig allt mer närmade, stranden och den vackre ynglingen, hvars öga oafvändt hvilade på henne.
Det låg en hög, ren lycksalighet utbredd öfver det blomstrande paret, liksom skulle de lemnat alla stormar och allt mörker, ja hela verlden, bakom sig och af den klara vågen föras till en ljuf sällhetsö, der endast lugna solskensdagar väntade dem, Och nu — vi behöfve ju icke tillägga, att det var Olof, som förde sin dyra brud till det egna hemmet.