98
erge hvarann?” sade Anna, som med öm uppmärksamhet och klappande hjerta följt dufvoparet och sett huru nära de flögo efter hvarandra.
Som Anna sade detta, hade höken upphunnit dem, de ansträngde ännu en gång sina sista krafter — ännu ett ögonblick och de voro på ön, der Olof skrek af alla krafter. Den ena blef nu efter — höken vidrörde henne nästan — men då sänktes de matta vingarne — de föllo och dufvan sjönk ned i den klara vågen, i samma ögonblick som hennes make hunnit ön, från hvilka Olofs skrik nu hade skrämt höken. Det hvita hufvudet syntes ännu några gånger öfver vattenytan; men slutligen syntes det icke mer. Den andra dufvan satt räddad i en suckande asp — men ensam — sorgsen — öfvergifven. — — —
“O, min Gud! så synd!” utropade Anna, på hvilken denna lilla tilldragelse gjort ett så djupt intryck, att Olof måste använda all sin ömhet och många gånger påminna henne, om det lilla hemmet, som, så täckt bland ekar och hängbjörkar, vinkade dem, för att återföra Anna till hennes fordna ljufva och lyckliga sinnesstämning.
Glad förde nu Olof sin Anna till stugan, hvars dörr han öppnade, med en forskande blick på den älskade. Anna stod stam och orörlig i förstugan och blickade, gladt öfverraskad in
