101
stolt medlidande, blicka ned på den låga kojan, det torftäckta taket.
Olof och Anna hade inträdt i stugan — de hade framgått till fenstret, der de båda länge blickade ut mot den gamla kyrkan.
”Olof! låt oss tacka Gud och be honom bevara vår lycka! det va’ ju så de lärde oss, som ligga der borta” utbrast slutligen Anna och en sällhetens, en tacksamhetens tår darrade i det herrliga ögat.
De nedsjönko båda på knä, deras bön var enkel och varm. Så började de sin nya bana — så invigde de sitt. hem Gack du och gör sammaledes!
Nionde Kapitlet.
Två och ett halft år hade förflutit och bön och kärlek voro ännu alltid de trogna englar, som vårdade och omhuldade våra vänner på Fagerö. Väl hade månget bekymmer, för anskaffandet af det nödvändiga, som felats dem, så i ladugård, som boning, och för utbetalandet af räntor på de lånade penningarne, förmörkat de ljufva solskensdagarne; men de arbetade och trodde — och hjelpen uteblef aldrig
