111
använde alla religionens och menniskokännedomens medel, för att beveka henne att tillstå sanningen; men hon nekade och det med så mycken säkerhet. att icke den ringaste förändring kunde märkas, hvarken i den djerfva rösten, eller i det oföränderliga ansigtet, det fräcka ögat. Hon bedyrade med eder och vid Guds namn, sin oskuld och började slutligen att snyfta och skrika och tala om huru hennes välmening för Annas kreatur, så skamligt lönades med en så djefvulsk misstanke.
Prosten, oaktadt allt detta, fullkomligt styrkt i sin tro om gummans nedriga gerning, kunde dock ingenting vinna; utan måste, med djup bedröfvelse, att se en menniska så förhärdad, låta henne aflägsna sig, för att slippa höra hennes skärande meneder.
Sjelf gick prosten till riksdagsman, der han genast började tala om nidingsdådet. Magistern, som var inne och, som ännu på morgonen icke hunnit bli mer än halfrusig, lemnade hastigt rummet, så fort Prosten börjat det fasliga ämnet och riksdagsman sade sig visst hafva hört det, men funnit deruti Guds rättvisa och tillade, att den fadern förbannat, öfver den hvilade också Guds förbannelse och, att han icke kunde neka, att det gladde honom, att både prosten och alla andra, finge se, att det gick Olof, som han hade spått.
