113
vackra, lifliga Anna, bidrog också mycket, genom dess dagliga utveckling, dess oskyldiga joller, att glädja och fröjda faders- och modershjertat och alltid i de svåraste stunderna, upprepade de det tröstande, det kära valspråket: ”Så länge vi ha’ Gud och hvarandra, så ä vi inte så olyckliga” och dessa ord utöfvade alltid en allsmäktig verkan öfver deras hjertan.
Hösten var kommen och med de skockade mörka molnen, på den dystra himmeln, sammanhopade sig ock bekymrens tunga moln öfver deras hufvuden. Tiden för de om våren på auctionen inropade kreatur var förfallen; Tjenstefolkets löner skulle utbetalas och det värsta af allt — Olof var uppsagd på den, vid gårdshandeln i hemmanet, innestående summan. Den beskedliga, men enfaldiga bonden, hade från församlingen, der Olof bodde, blifvit underrättad om hans olycka och tilltagande fattigdom och derjemte uppmanad, att genast uppsäga sina pengar och efter förfallotiden lagligt utkräfva dem; så vida han icke ville gifva alltsammans förloradt. De arma, sedan de hade försökt allt, sågo intet annat medel, än att sälja Fagerö. Denna tanke fyllde deras hjertan med djup sorg, och de gamla, bepröfvade tröstegrunderna, de ofta förnyade besöken vid de älskade grafvarne, kunde ändå icke fullt lugna dem.
Det var i slutet af Oktober månad. Auction var bestämd till den följande veckan, då Olof