6
”Ach! det är min mammas, min goda mammas!” svarade hon och tåren droppade klar ur ögat.
”Är det länge sedan hon dog?”
”Ach! jag tycker att det är så länge — ja mycket längre, än hela tiden när hon lefde — och ändå är det bara en månad i qväll, just så dags som solen går i skogen. Men tiden är lång för den, som hvarken har far eller mor.”
”Lefver inte din far heller?”
”Nej! han var död, innan jag föddes”, svarade den lilla och suckade djupt.
”Nå! men du har väl syskon och annan slägt?”
”Nej! ingen, ingen!”
”Hos hvem är du då?”
”Hos en gammal gumma, som jag kallar för mormor och som mamma bodde hos.”
”Är hon beskedlig mot dig?”
”Ach ja! men hon är så gammal och så dålig och har ingenting att äta.”
”Herre Gud, så olycklig du är, och hvad det är synd med dig!” utropade gossen och tårar svällde fram i hans ögon.
”Ach, ja! ty det finns ingen, som nu mer bryr sig om lilla Anna!” utbrast den värnlösa, med qvalfull röst. ”Ach! när mamma lefde, då hade jag bröd — och om det inte alltid räckte till — så hade jag henne och då kände jag inte att jag var hungrig, när hon klappade och kysste
