114
en dag hade, tidigt på morgonen, rott bort. Han skulle ännu, ehuru med föga hopp, försöka om det icke kunde finnas någon utväg för att få rädda det kära hemmet. Straxt efter hans bortresa hade Anna, i en alldeles förfalten ekstock, hvilken hon först på alla kanter stoppat med gräs och löf, Olof ovetande, med raska årtag farit öfver viken. Äfven hon ville väga ett försök — och så mycket det än kostade henne — hos majoren bönfalla om hjelp: Majoren hade vänligt tagit emot Anna och lofvat hjelpa henne och hon hade, utom sig af glädje, velat knäfalla för sin välgörare: men hennes glädje var blott en villa och några minuter derefter lemnade hon Adelsvik hjelplös och uti en ännu mera olycklig och förödmjukad sinnesstämning, än hon ditkommit. Under bittra tårar hade hon med lifsfara återkommit hem och der, med klappande hjerta och orolig längtan väntat Olofs hemkomst — och hade, hvarje gång. hon sett en båt på viken, borttorkat tärarne, för att icke med röda ögon och sorgligt utseende möta den älskade mannen och derigenom förvärra hans bekymmer.
Nu styrde en roddare rakt emot Fageröstranden. ”Olof!” utropade Anna och blickade glad ut åt viken: men i samma ögonblick igenkände hon”prostens gröna båt.
Misstaget förorsakade henne väl en ögonblicklig ledsnad; men hon älskade så innerligt
