119
Sedan hon med en grantvaga borstat hatt och rock och med sitt förkläde noga torkat de blanka knapparne i den storrosiga vesten; uppräckte hon de runda armarne, hyilka nu, befriade från solbrännan, voro nästan lika hvita som lintygsärmen, för att knyta banden på den nystärkta nattkappan och fästa den hvita halsduksrosen på sin finrakade och vackre man, under det, att den lilla, glada och blomstrande Anna sprang af och an på golfvet i lek med en kattunge, och lekte emellanåt Kurra gömma med pappa, då hon alltid instack det lilla ljuslockiga hufvudet i vecken af mammas yllekjol.
”Du gör dej så fin i dag, Olof!” sade Anna och framräckte till sin man en mörkblå vadmalsrock, med bredrandigt yllefoder.
”Ja! ja’ ska fälle vara fin i Guds hus, på en sådan högtidsdag,” svarade Olof och påsatte rocken: ”men hellest så är det inte ofta, som brudgumsrocken kommer på, för den ska, så länge ja’ lefver, vara min högtidsdrägt och derför så får ja’ lof å spara på'en.”
”Ja! men om du fick råd att köpa dig en finare rock, så nog skulle du fälle då anse den för mer, än den der, som ä’ grof, och som ha varit me’, rätt nu, i fyra år?”
”Så du talar, Anna! Nej, om jag, som rika mannen i Evangelium hade råd te gå klädd i purpur, så vurte ändå, liksom nu, min brudgumsrock min käraste och grannaste rock; den
