Den här sidan har korrekturlästs

121

Mindre? Herre Gud! så du talar! Nej! mer — med hvar dag — mer och ända till den sista — å då mest — för sir du Anna! ju mer en ä’ me Guds englar, ju kärare håller en dem.”

”Bim, bom! bim, bom"" ropade nu den lilla flickan, under det att den skrikande kattungen af henne fördes som en klockkäpp.

Nå, hör du Anna, att det ringer ann’-gång?” utbrast Olof förvånad, ”ja’ tror, att om inte flickan ha påmint mej, så skulle ja’ kunna ha glömt bå’ kyrka och pengar.”

Ett ögonblick derefter stod Olof med käpp och hatt färdig att lemna sitt hem.

”Ska’ du gå nu?” frågade Anna och kunde icke gömma den oro, som uppsteg i hennes hjerta.

”Ja, kära Anna!” svarade Olof uppmuntrande. ”Ser du, jag vill inte komma för sent i Guds hus.”

”Ack, om Lotta inte ha varit borta, så ha ja’ fått gå med dej åt kyrkan. Jag vet inte hur det kommer te; men ja ä’ så ängslig, och det ha ja’ varit hela morron.”

”Inte får du vara det, Anna! du, som jemt plär vara så glad och modiger. Så länge du ä’ ledsen, så nänns ja inte gå ifrån dig.”

”Olof slöt dessa ord med en lång och varm kyss och såg derefter leende på sin hustru. Anna kämpade för att öfvervinna sin smärta.


6