124
men förgäfves — — Hon ingick, med de sista orden djupt intryckta i sin själ, och ställde sig vid gafvelfönstret, der hon stod så länge, som hon kunde upptäcka den minsta skymt af Olof.
Barnet hade inslumrat i moderns famn. Hon nedlade det sakta på sängen och nedsjönk derefter, i djupa, brinnande böner. Allt hvad hon kunde ur psalmbok och bibel, var henne i detta ögonblick icke 'nog — det qvalda, bedröfvade barnet måste med egna ord nalkas fadershjertat: och der kände hon, ”att det var godt att vara”. Lugnad och styrkt uppsteg han från bönen och nu runno tårarne, som en lindringens balsam och hugsvalelsens engel lade dessa ord i hennes hjerta: ”Säll är den, som sina händer, i Guds händer sluter in.”
Dagen framskred — aftonen närmade sig — himlen mulnade och regnet började att, under en allt mera tilltagande blåst, nedfalla i stora droppar.
Anna var ännu ensam. Petter och Lotta hade tidigt på morgonen gått till Petters föräldrar, för att der fira sin förlofning och skulle icke återkomma förrän följande dagen, och ehuru Anna ännu icke borde vänta Olof, så hade hon dock redan länge gjort det, och; med hvarje ögonblick, som han dröjde, försvann något af hennes lugna sinnesstämning och morgonens skräckbilder började åter att intaga hennes själ. Barnet hade ånyo insomnat; från den nedbrunna
