125
brasan flämtade kolen allt mattare och mattare och uppflammade endast någon gång, då den häftiga vinden genom skorstenen kringblåste falaskan i lätta hvirfveldansar.
På fönstren piskade våldsamt det häftiga störtregnet; från bergskrefvorna tjöto ufvarne; från stugans tak klagade flöjeln sina jemmerliga toner, de gamla furarne brakade i vildt raseri, liksom skulle de troftsa den ljungande nordanstormen, och under allt detta, satt ugglan, denna dödens sångfågel, i en bladlös björk, tätt utanför gafvelfönstret, och ropade med den hemska entonigheten, sitt sorgliga: ”klä hvitt! klä hvitt!” Och Anna stod ensam — ensam i den öde, mörka qvällen — ensam med naturens och stormens raseri — ensam med det arma, förtviftade hjertat.
Lik en sorgens ande, vandrade hon oupphörligt mellan stugan och stranden: än lyssnade hon, med spänd väntan, än blandade hon sina hemska rop med den brusande vinden. Hon ville lemna stugan, stranden, och vandra ut åt sjön — söka och ropa och klaga, tills hon återfunnit sin Olof: men barnet? hon kunde icke lemna det; — dock, slutligen fanns ingen tanke i hennes själ mer än den älskade maken — hon måste ut, — Hon antände ett stort bloss, såg, i dess flammande sken, ännu en gång på det sofvande barnet — Olofs barn — hennes barn — och så lemnar hon — den fordom så
