133
rande uddar som slipa den äkta diamanten och gifver den dess fulla och ofördunklade glans.
Tvenne bekymmer oroade dock djupt Annas själ — det första — man hade, oaktadt de många försöken, icke ännu kunnat återfinna Olofs kropp. — Han skulle kanske förtäras af hafvets innevånare! — icke multna i den vigda, heliga jorden! — Denna föreställning qvalde det kärleksfulla hjertat, för hvilket äfven den älskades stoft var så dyrbart. Och ingen välsignelse hade invigt det till en lugn hvila och den höga, kära almen skulle inte sprida sin milda skugga öfver rosorna, som uppspirat från hans hjerta! — Anna aldrig, med sitt barn, kunna vandra till hans graf och säga: — ”här hvilar din far” — — Det andra — Anna måste lemna Fagerö — ack! detta kära ställe, hennes lifs ljufva paradis — hennes minnens sköna drömverld. — —
Fordringsegaren hade, som redan förut var bestämdt, måndags morgonen, några timmar efter Annas återkomst, infunnit sig för att enligt löfte återfå sina pengar; men slagen och djupt rörd, hade han inställt sin fordran och lofvat prosten, att låta den arma enkan, åtminstone öfver vintern, sörja i fred. Äfven de andra, de som mest hotat med stämning och lagsökning, hade, oaktadt riksdagsmans uppmuntringar, för en tid nedlagt vapen, men de återtogo dem sedan, liksom hvassare än förut —
