137
den öfvergifna! Hon satt tyst, men tårarna droppade rika och varma ned på det gungande bröstet.
Nu var majoren — ty det var han — den vänlige tröstaren, sade, att Anna misskänt honom, eller att hon åtminstone nu skulle göra det, om hon ett enda ögonblick kunde illa uttyda hans deltagande för henne. Han lofvade att inropa, så väl gård, som husgeråd och kreatur och att Anna skulle i ostörd ro få bo qvar i det kära hemmet.
”Gud! — nej? Det är väl inte möjligt?” utropade Anna, och tåren flydde ur ögat. ”Nej! nej! så kan det inte vara!”
”Jo, Anna! så kan, så måste det vara!”
”Och ja’ — hvarmed skulle ja’ ersätta så mycken godhet? ja’ arma stackare!”
”Dermed att du är lycklig, Anna! jag begär icke en annan ersättning.”
Ack, Gud! de ä frökens ande, som nu talar i majorens hjerta!” utbrast Anna och föll på knä och tryckte hans händer, under den djupaste rörelse, till sina läppar, till sitt hjerta.
”Stå upp Anna! du kan få en annan plats, än vid mina fötter — du kan; om du vill, få en plats vid mitt hjerta.”
Anna reste sig häftigt — villan var skingrad.
Majoren märkte Annas tankar.