140
”Ach, om bara Olof låge här!” suckade hon och såg på det ställe der Olof sjelf utsedt Annas och sin egen graf, och bad så innerligt den bönen, hon så ofta bedt, att hon skulle återfinna det älskade stoftet och få nedlägga det till hvila på kyrkogården mellan de båda kullarne, hennes mors och Elsas graf.
Anna hade alldeles försjunkit i tankar och böner, då, liksom en ond ande, stigen ur jorden, riksdagsman, i den mest hotande och vredgade gestalt, stod framför den förskräckta.
Hon ville fly, men riksdagsman tog henne hårdt i armen. ”Gud beskydda mig!” utropade hon och, nästan död af fasa, nedsjönk hon framför den fruktade.
”Känner du mig? känner du Folke Jönson? känner du Olofs far? — och har du ännu förstått hvad min hämnd och min förbannelse vill säga?” började riksdagsman och en sällsam och ryslig blandning af vrede och skadeglädje ljungade i hans öga. ”Du var född tiggerska; men du blygdes icke, att kasta dina orena ögon på min son. Du hade den ondes anhang till hjelp, derför förledde du honom att bli olydig mot sin far — trotsa hans förbannelser och göra tiggerskan till sin hustru; men hvad har du nu för alla dina anslag, dina djefvulskonster, när han ligger på sjöbotten och allt hvad han olofligt försnillade från sin far, går under klubban och du får ta ungen på ar-
